Två veckor går fort. Och känns samtidigt som en hel evighet.

Två veckor är så länge som jag varit sjukskriven. Så länge som jag ätit medicin. Så länge sedan var det jag totalt tappade kontrollen över mig själv och samtidigt började hitta tillbaka.

Idag var jag på vårdcentralen för en första uppföljning med läkare. Min husläkare var sjuk så jag fick en mystomtegubbedoktor som tittade på mig över glasögonen när jag satt och skakade och snyftade i hans mottagningsrum och klappade mig lite på knät när han sa ”klart vi ska hjälpa dig, det blir bättre”. Som gav mig ett litet test där jag fick ringa in typ hur gärna jag ville ta livet av mig och hur bra jag sov och som sedan sjukskrev mig i två veckor till och bokade in en ny tid med min husläkare nästa vecka för att se över medicineringen.

Sedan, med en fin vän i luren som följde mig och fick mig att tänka på annat, tog jag mig in till stan. Gick längs med Söder Mälarstrand i solen och till den enorma byggnaden där jobbet ligger. Bara synen av den fick mig att skaka. Men så kom Lina ut och hämtade mig och höll mig i handen och så gick vi in och alla var så bra och normala och som vanligt och ingen frågade jobbiga frågor för vi hade bett dem i ett mail att inte göra det. Och alla var så bra. Och jag hade ett litet möte med chefen och Lina och lipade lite och svor lite över hur frustrerande det är att vara sjuk när man vill så mycket. Och sedan jobbade jag några timmar med sådana där bocka-av-grejer-uppgifter som mer eller mindre går på rutin. Och det gick ganska bra.

Och nu är jag helt slut och kommer spendera resten av kvällen sovandes på soffan. Men jag tog mig dit. Och jag överlevde. Det finns hopp.