We know the drill vid det här laget. En bra dag måste vägas upp med en dålig dag för att det ska bli balans i detta ångestuniversum. Nu har jag i och för sig snart lidit mig igenom två av de mer skräpiga dagarna på sistone, men fredagen var nästan värt det. Åtminstone två tredjedelar av den. Lite så här såg den ut.
Först promenerade jag med Maria och hennes lille Edvin och sedan så åt vi bagels och drack kaffe och pratade bebisar, ångest och bröllop. Inte i samma mening dock. Det var alldeles för länge sedan vi sågs och Eddan växer så det knakar. Vi polade rätt bra tycker jag. Jag gillar honom, han känns schysst.
Sedan så hämtade jag upp Martin och vi strosade lite till Nytorget för mer kaffe. Han är en av de där som är extra bra att prata med just nu för han vet precis vad jag menar och hur saker och ting känns. Då kan man vara lite mer som man är och det är väldigt skönt.
Solen hängde sig kvar så vi drog oss till Medis och invigde uteserveringen för säsongen. Och där fastnade vi i en sisådär sex timmar. Pratade om livet och drack öl och sjöng sånglekar. Himla gemytligt.
Hanna kom förbi en sväng och Jessica och Jenny och sedan även Mia. Och så började det tokregna och där någonstans började aftonen spåra ur. Det vore ju himla bra om man någonsin kunde lära sig när man ska ge upp och gå hem. Nästa gång kanske.
