När jag skriver detta är jag fortfarande hög på endorfinerna från mitt första träningspass på en mindre evighet. Tänkte först att jag skulle ligga lågt med mina träningsambitioner här på bloggen för att dölja eventuella misslyckanden från omvärlden men vem tror jag att jag lurar? Det här med att ligga lågt har väl aldrig direkt varit min grej.

För några veckor sedan började Katta att jogga och någonstans där långt inne kände jag hur gnistan tändes igen. Minnet av hur bra jag mådde för två år sedan när jag joggade flera gånger i veckan och tränade med personlig tränare gjorde sig påmint. Få gånger i mitt liv har jag varit så peppad som jag var då. Och jag vill känna det igen.

Jag räknar mig själv åter igen som nybörjare, även om jag säkert har någon grundkondition som ligger där inne och pyr. Men jag tänker så här. Katta tipsade om det här ”Från 0-5 km på tolv veckor”-programmet hos FunBeat och det känns ju faktiskt överkomligt. Dessutom har jag läst lite ur Löparskolan på MarathonMias blogg och känner att motivationen börjar pumpa så smått i mig igen.

Så i morse snörde jag på mig skorna igen, för första gången på länge. I med lurarna och iväg. Solen sken och vinden smekte lite sådär lagom. I början var det skönt, härligt, jag blundade och log. Första 1-minutersintervallen gick bra, någonstans i andra började det bli jobbigt och runt tredje trodde jag att jag skulle halvdö. Totalt en halvtimme var jag ute, och sedan körde jag en halvtimmes styrketräning på det. Till saken hör också att jag inte är riktigt frisk från min förkylning än så var tvungen att stanna och hosta lite då och då. Men all in all är jag nöjd. Så nöjd att jag efter att jag klämt ut de sista krafterna ur magmusklerna på vardagsrumsgolvet började spontant skratta. För att sedan börja gråta. Men bra tårar för en gångs skull.

Men jaja. Nu skriver jag in träningspassen i kalendern och kanske eventuellt siktar på ToppLoppet i september. Nu får det vara nog med dumheterna. Nu ska jag och min kropp bli sams.