Jag hade så många planer idag. Jag skulle skriva, äta lång frukost och sedan skulle jag möta upp Sanna, glida runt på Nytorgsfesten och sedan lyssna på jazz i Vitan. Gå på episk båtfest och se solen gå ner över Söder Mälarstrand.
Istället sov jag från och till fram till tre. Ångesten låg som ett täcke och tryckte ned mig i sängen. Till slut kom och upp och ut med Leia och nu sitter jag i soffan och surfar planlöst medan tinningarna bultar.
Jag försökte verkligen. Jag försökte vända dagen. Från den där ångesten som kröp under skinnet och la sig tungt över bröstkorgen och vägrade ge mig en break.
Det är så svårt att förklara för någon som inte lever med ångest/utmattning/depression (jag vet inte ens vad jag ska kalla det längre, det var många år sedan jag fick någon slags diagnos). Så svårt att förklara hur jag verkligen vill vara med. Verkligen vill gå på fest och på middag och bara vara med. Men kroppen vill ingenting. Den förvandlar min hjärna till ett rörigt garnnystan och min kropp till cement. Och det behöver inte ha hänt något. Det behöver inte finnas en speciell anledning. I alla fall inte just idag.
Så nu sitter jag här. Ensam och jävligt jävligt ledsen. Arg på min hjärna som gör så här mot mig. Men samtidigt trygg i att inte behöva utsätta mig för omvärlden. Inte behöva ge mig på projektet som är en dusch.
Sådana här dagar kan jag inte vinna. Det blir skit vad jag än gör. Så jag sover lite till för det är bara i sömnen jag inte mår som en påse skit.
21 svar
Usch! Känner igen det där, när hjärnan vill men kroppen säger nej, även om mina problem är ledrelaterade. Ta en tidig kväll och hoppas på nåt bättre till imorgon. Kram!
Jamen det förstår folk på något vis. Jaha, leder, fysiskt, det köper man. När det är själen som inte vill så säger man ”ryck upp dig”, kanske inte rakt ut men ändå underförstått att vissa blir sura. Kram!
Jo det är nog sant som du säger att fysiska sjukdomar är mer ”accepterade” än psykiska. Tror det är ganska allmänt utbrett i samhället, vilket är helt sjukt i mina ögon. Samtidigt har jag många gånger upplevt, med två kroniska sjukdomar som inte syns, att det är väldigt klurigt just eftersom det inte syns. Det är ”bättre” att bryta benet eller armen om du förstår vad jag menar…
Känner med dig <3 Vet hur det är.. och hoppas att du mår bättre snart. Kram
Tack fina!
Värme till dig <3
Du är fortfarande världsbäst. Det rår inte skiten på.
Kram
Tack Emilia, det värmer verkligen. Kram! ❤️
Alltså en like blir ju fel men jag tycker att det är så starkt att du skriver så öppet om sådant här. Vi ses snart 💕 känner själv ångest komma krypande, ska göra mitt bästa att hålla det stången
Vi får ångesta ihop. Saknar dig. ❤️
Känner med dig! Hoppas nattens sömn skänker dig vila så morgondagen blir bättre.
Tack Annika.
❤️ Jävla skit.
Japp. Helt rätt. ❤️ ❤️ ❤️
Usch va jag känner igen mig i det du skriver. Världens jävla skit dag. Har haft många såna. Och helt maktlös är man. Den ända trösten är väl att inte alla dagar är så. Att det blir bättre. Kram
Maktlös är helt rätt ord. Kram.
åh, hatar när de där stunderna/dagarna/perioderna kommer. framförallt för att det kan vara så jäkla svårt att förklara för omvärlden varför en måste ställa in, varför det inte går osv. för precis som du nämner, det är så svårt att förklara så att de som inte vet ska förstå.
jag hoppas i alla fall att du efter lite sömn kan ha blivit av med det där ångestmolnet i bröstkorgen. kram <3
Ja, man tycker att man har förklarat förut men ändå får man frågan ”vad har hänt”. Man ba LIVET?! Kram fina du.
All kärlek till dig.
Tack Annika. <3
Åh, du<3 Jag förstår verkligen. Jag åkte precis hem från en jätterolig resa i Köpenhamn med mina vänner, de stannade kvar och hade kul men jag kunde verkligen inte. Jag ville, jag ville så jävla gärna, men kunde inte. Kroppen och psyket sa nej.
http://nouw.com/torahansson/jag-ar-hemma-31029873
Det är ju så ibland.
Kram på dig Linda<3
Åh vilket fint inlägg. Jag känner med dig, fy fan att livet måste vara sånt ibland men vi är ju inte ensamma i alla fall. KRAM.