Det kryper i kroppen. Jag vill sova och gråta och skrika och gömma mig på en och samma gång. Jag gillar inte att den här känslan gör comeback lite för ofta nu för tiden. Härom dagen grät jag i duschen igen och igår hyperventilerade när jag skulle gå och sova.

Det enda som funkar just nu är jobbet. Där känner jag ett framåtdriv. Övrig tid så är klumpen i bröstet konstant närvarande. Ensamheten och bristen på emotionell trygghet är bedövande. Personer jag tycker så mycket om är på väg ut ur mitt liv – mot min vilja.

Självföraktet rinner som svavel i mina ådror. Förgiftar mig. Lämnar mig apatisk.

Brist på inspiration. Motivation. Fan. Jag som är så här nära mållinjen.

2 svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Jag kan fortfarande inte fatta att det har hänt …

Wow.
Jag säger bara: wow.
Jag har typ inga ord. Jag har precis nyligen öppnat (och stängt) dörrarna för min onlineutbildning Social Brand Lab, och det gick så himla himla bra. Den här lanseringen var min bästa NÅGONSIN. 🎉
Jag kan liksom inte ta in det. 🙈 Jag är så tacksam och överväldigad och trött. 😅
Tack, tack och åter tack till dig som valde att investera i dig själv genom att lita på att min kunskap och min utbildning kan hjälpa dig på vägen till ett starkare personligt varumärke – och…

Skidpremiär!

Så här vill jag känna mig 2022. Modig, fri och full av livslust! När Sara tog den här bilden på mig i onsdags hade jag

Nu åker vi!

Jag är ju inte en planerare, som du vet. Detta kan dock leda till lite oväntade händelser, som att man lägger rivning av ett innertak samma vecka som man ska påbörja sin lansering och sedan blir det så att man sitter och jobbar i ett kontor täckt av byggdamm.

Cookieinställningar