Det är fredag och julen står onekligen för dörren. För första gången i livet har jag varit i skogen (Kvaved) och sågat ned en egen julgran! När jag växte upp hade vi alltid plastgran så jag är orimligt pepp på att avnjuta doften av en riktig gran i jul.

Ute i Kvaved har tiden sedan i somras stått still. Förutom att det på gården nu ligger otroligt mycket snö. Eftersom vi inte varit där och skottat så går det inte att köra upp bilen utan man får pulsa från gärsgårn' och hoppas att skaren håller någorlunda. För några år sedan hade jag tyckt att detta var jobbigt. Jag är bekväm och vill inte bli blöt och ha snö innanför skorna. Nu drog jag upp sockarna långt över byxbenen och pulsade på. Den knarrade och jag älskade det. Jag gick igenom skaren och jag garvade.

När jag var liten var jag den där ungen som hatade att vara ute. Jag var inte sportig eller hade myror i benen utan lekte snällt med mina Barbies och My Little Ponys medan mamma försökte få ut mig ur huset. Jag gillade inte utomhuset. Och definitivt inte skogen. Har tältat typ en gång och avskydde det.

Så ni kan ju ana min överraskning – och så även min mors – när jag nu närmar mig 40 och äntligen har insett magin med skogen. För nu – jag älskar den. Lugnet. Myllret. Tryggheten. Att allt bara är. Jag hämtar energi och lugn i skogen.

Jag har i detta insett att en av mina mål i livet är att bo närmare skogen. Och inte en liten skogsplätt där man kan se hus åt alla håll utan riktig skog. Jag vill kunna kliva utanför dörren och rakt in i skogen. Exakt när eller hur detta ska gå till vet jag inte. Men ett steg till att hamna rätt är ju att veta åt vilket håll man ska gå.