En sorgens vecka.

En sorgens vecka.

Det är fredagskväll och jag har precis anlänt till Lindö, Nathalies paradis i Mälaren, där jag ska spendera helgen. Det var en magisk båttur hit i solnedgången som dock nästan slutade i ett epic split när jag skulle ta mig ur båten framme på ön. Lite skakig fick blev jag mottagen av en kör av ”bäääää” och fick genast en kompis i tackan Astrid som petade mig på benet med sin klöv för att jag skulle klia henne på huvudet. Lyckan.

Det har varit en underlig vecka. En sån där vecka då känslorna sitter utanpå huden och man får akta sig för att inte stöta in i något för då finns det risk för inre skador. 

Min älskade lillasysters pappa dog i måndags. Min före detta styvpappa som min mamma levde ihop med i över 20 år och jag i åtta år, innan jag flyttade hemifrån. Han hade varit sjuk länge i Parkinson så det var inte oväntat men det gick väldigt fort på slutet.

Min älskade syster. Hon är 27 år. Alldeles för ungt för att tappa sin pappa. Och jag sitter här, på tok för långt borta för att krama och trösta, istället för jag försöka använda orden, eller tystnaden, för att finnas där för henne via telefon.

Att Anna förlorar sin pappa gör så klart att jag börjar fundera över min egen pappa och den icke-relation jag har till honom. Han är ju i alla fall i livet, borde jag inte anstränga mig lite lite mer för att ha honom i mitt liv? Men som min terapeut sa i onsdags, och som jag egentligen vet och har accepterat, jag kan inte vara ensam i vår relation. Det måste finnas ett engagemang från båda håll. Och det engagemanget har inte funnits på många år. Inte sedan jag slutade ringa. Det blev plågsamt tydligt då att jag var den enda som ringde.

Men av samma anledning har jag heller inte klippt några band definitivt. Jag har inte behövt ta ett aktivt val förutom att sluta ringa. Och det känns ändå lite skönt, att dörren står på glänt och saker skulle kunna förändras. Men det är inget jag heller aktivt sitter och väntar på.

Men nu ska jag fokusera på att klappa lamm och shetlandsponnysar och kattungar och bomba min kära syster med bilder på desamma. För gulliga djur är utmärkta plåster för trasiga hjärtan.

12 svar

  1. Jag vet inte varför du inte har någon kontakt med din pappa, men jag tror att du ska fundera på hur det får dig att må. Jag sa upp bekantskapen med min pappa efter att något hänt, något som jag inte vill berätta om. Det var väl ungefär när jag var 27. Sedan dog min pappa när jag var 30 och det tog mig många år är komma över det hela. Inte är han dog, men jag hade velat prata med honom innan han dog. Prata om det hemska. Om sedan det samtalet hade slutat med att jag aldrig såg honom igen så hade det inte gjort något. Men jag har i många år ångrat att jag inte fick sagt det jag behövde ha fått säga för att få ro i själen. Så fundera på om det finns något att reda ut, något att rensa bort från själen eller om det är OK som det är. Jag anser inte att man måste älska sina föräldrar utan det handlar om vad du behöver för att må bra.

    1. Jag har försökt prata med min pappa men det går liksom inte fram, det blir ingen förbättring. Det här är en sorg jag burit på i många många år och till slut accepterat att det är så här det är. Jag är ledsen att det blev så med din pappa, att ha saker osagda är nog det värsta. Kram!

      1. Missförstå mig rätt. Jag menar inte att man ska försonas. Men att det kan vara viktigt att få sagt det som behöver sägas. Det verkar som att du har fått det och att du har accepterat resultatet. Då tycker jag det räcker och att du inte ska fundera på det mera.

  2. Beklagar sorgen och i dubbel bemärkelse. Föräldrar är ju så viktiga och kanske först när vi själva blir vuxna är då vi ser det på riktigt. Dessutom har du formulerat dig så fint . 🌸

  3. Usch vad jobbigt, så sorgligt. Beklagar sorgen 🙁
    Har samma relation, ungefär, till min pappa – och accepterade för några år sen att jag aldrig skulle få en annan relation till honom en den han bjussar på, jag kan inte själv förändra den. Så då får det vara som det är. Och helt ärligt var det jätteskönt att sluta försöka!
    KRAM!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

137. Hälsa inifrån och ut med Oskar Arngården

Oskar Arngården jobbar som sjukhuspräst och blev för några år sedan internationellt känd på Instagram genom sitt träningskonto Crossfitpriest där han visar upp crossfitövningar och

Meet & Eat i Örnsköldsvik

Att ”gå på stan” en lördag i Övik är lite som att vara på ett branschmingel i Stockholm. Man snofsar till sig lite för man

Hur går det i bebisfabriken?

Bebis lånad av Vanja <3 Hallå kompis! Jag hoppas du haft en fin helg. Själv är jag helt ofantligt trött efter att ha klivit upp

En LIVE workshop med Linda Hörnfeldt

Kom igång med din första onlinekurs!

En LIVE tvåtimmars workshop för dig som vill skapa din första onlinekurs. Skriv upp dig på väntelistan för att få information så snart anmälan öppnar!