”Det är som att åka bergochdalbana – fast man styr själv!” Min första tur på en mountainbike

För typ en månad sedan var jag och hälsade på wifey Sara i Funäsdalen (du kan se vloggen här!). Ett av målen med resan var att jag skulle få testa att köra mountainbike för första gången.

Och nog blev det åka av.

210803 - MTB i Tänndalen

Sara kittade mig med handskar och hjälm och jag fick låna hennes cykel (hon cyklade på sin killes). Upp med cyklarna på hennes bil och innan vi åkte fick jag några snabba experttips av hennes granne/hyresvärd (som också är MTB-instruktör.

Hon sa ”handen på bakbromsen och bak med rumpan när det går utför”.

Okej.

Sagt och gjort. Vi brände till Tänndalens Fjällcykelpark, Sara hoppade upp på sin cykel och drog iväg för att köpa liftkort medan jag försökte förstå hur växlarna funkade.

Sedan bar det av upp i liften. Jag hade ju trots allt lagt önskemålet att cykla PÅ fjället. Inte bredvid. PÅ.

Upp i liften. Jag har noll problem med att visa att jag är rookie så jag basunerade högljutt ut för liftsnubben att jag behöver hjälp att få på cykeln. Så det fick jag. Noll problem.

Upp i liften. Jag är lite höjdrädd. Iaf när man sitter och dinglar med fötterna lite väl högt upp från marken. Men det gick bra. Av liften. Av med cykeln. Fick hjälp av en ny liftsnubbe. PHEW.

210803 - MTB i Tänndalen

Och så bar det iväg ut på stigen. Jag kom ca två meter sedan körde jag i diket. Oops.

Men kan vi bara ta en paus och notera det faktum att jag knappt suttit på en cykel – nån form av cykel – på vaddå, 15 år? Så att träffa en stig som var en halvmeter bred var kanske lite väl mycket att önska.

Vi cyklade vidare och för varje rot och sten litade jag mer och mer på cykeln. Den ramlade ju inte omkull varje gång det kom ett hinder (hela poängen liksom) och då kunde jag trycka på lite. Lite being the operative word.

Efter typ 100 meter stannade jag.

”Kan vi ta en bild medan jag fortfarande är glad och inte har slagit ihjäl mig?”

”Absolut! Ut med armbågarna, så ser man cool ut!”

210803 - MTB i Tänndalen

Bildtext: Cool tjej med sjuk backdrop. 😎

Alltså. Fan va kul det var. Och trots att jag fick stanna var 100:e meter pga mjölksyra (och överdos adrenalin) så var jag så sjukt lycklig. Känslan av att det händer något hela tiden, det kräver koncentration för att hålla koll på kanter och stenar och rötter och pedaler (som slog i sten heeela tiden eftersom jag inte lärt mig att hålla pedalerna kvart i tre) och det gör liksom att man inte har tid att känna efter hur jobbigt det är.

Tills man får mjölksyra. Och då är det bara att stanna (och flytta sig ur vägen så klart så att inte någon stackare kör på bakifrån).

210803 - MTB i Tänndalen

Sjukt nöjd tjej.

Så okej. I Tänndalen finns alltså ett gäng MTB-leder uppe på Hamrafjället. Och sedan finns det också leder ned från Hamrafjället. De finns i olika färgglada färger – grön, blå, röd, svart. Som slalom ungefär.

Så när vi skulle ta oss ned från fjället tänkte vi att en blå skulle jag väl klara av. Blå är ju lätt! Så ner bar det. På en flow-stig. Flooooow. Det låter väl chill?

210803 - MTB i Tänndalen

Hej chill tjej på blå stig!

210803 - MTB i Tänndalen

Så chill tjej!!!!! 😳

Jag kan meddela att en blå flow-stig nedför ett fjäll inte är så chill som man kan tro. Inte för mig i alla fall. Och jag vet inte om det är den smartaste idén att åka downhill första gången man sitter på en MTB (och eventuellt den första cykeln utan bakbroms med över fem växlar jag någonsin suttit på?) men down I went.

Det gick inte så fort. Det var nog inte så snyggt alla gånger. Men jävvvlar vad kul det var.

Vid ett tillfälle stannade jag och tårarna bara rann helt okontrollerat. Det var nog en blandning av rädsla, adrenalin och FAN VAD JAG KÄNNER LIVET I MIG-tårar, allt på en gång.

Nånstans bland alla de där känslorna kom jag ihåg hur mycket jag tyckte om att åka fort när jag var liten. Jag var en sån som slängde mig utför backarna utan en tanke på att bromsa. Och det ruset kom tillbaka.

210803 - MTB i Tänndalen

Så här såg jag ut på lunchen efter första rundan. Överväldigad och lycklig.

Vi åkte upp en vända till, sedan vågade jag inte lita på att mina lårmuskler skulle samarbeta mer den dagen.

210803 - MTB i Tänndalen

Min wifey och MTB-coach Sara tyckte min premiärtur var väl godkänd.

”Du satte inte ner fötterna en enda gång!” sa hon flera gånger imponerat. Jag vet inte riktigt när jag inte satte ner fötterna, jag stannade ju lite då och då och DÅ satte jag helt klart ner fötterna, annars hade jag tippat. Men hon kanske menade satte ner fötterna i panik?

Nej det gjorde jag inte, det var alldeles för roligt och läskigt när det gick fort.

Om jag köpte en MTB så fort jag kom hem? Kanske.

Gillar du det här inlägget? Dela gärna!

Dela på facebook
Dela på Facebook
Dela på twitter
Dela på Twitter
Dela på linkedin
Dela på LinkedIn
Dela på pinterest
Dela på Pinterest

kommentarer

2 svar

  1. Blir ju alldeles rörd. Den där jag-känner-livet-i-mig-känslan känner jag så väl igen och den har på riktigt räddat livet på mig. Utan MTB hade jag inte funnits, det har hjälpt mig att skapa mening, mål och överlevnadsstrategi i perioder av psykisk ohälsa, stress och omställningar.

    Att inte sätta ned fötterna är något man ofta snackar om. Man vill ta sig igenom ett tricksigt parti med flow utan fotisättningar. Du är grym, jag hoppas så att jag får köra hoj med dig någon gång.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Varför ska du ha ett personligt varumärke?

Varför ska du ha ett personligt varumärke?

Vad är personligt varumärke för något? Vad består det av och varför ska man ha ett? Vill du jobba som influencer eller marknadsföra ditt företag

Torsdagsdrama

Alltså, vilken jävla dag. Igår åkte jag hem till Övik eftersom vi idag skulle ta farväl av Annas pappa som gick bort för några veckor