Nu är det en dryg vecka sedan jag kom hem från Lofsdalen Bike Weekend och jag har spenderat den senaste veckan med att smälta helgen. Det var en hel del att smälta! Både fysiska, mentala och sociala upplevelser – och utmaningar – som jag behövt processa för att kunna ge en rättvis bild (för mig själv) av helgen.
I korta ordalag – det var en underbar helg. Fantastisk cykling, ljuvliga människor, vidder som verkligen ger en möjligheten att andas hela vägen ner i magen – och solnedgångar som tar andan ur en. För mig personligen innebar helgen dock också en hel del utmaning, men mer om det längre ner i inlägget.
Men först – det konkreta och det ljuvliga! 🥳
Jag var inbjuden av min vän – och stora inspiration – Sara Rönne – till premiären av Lofsdalen Bike Weekend (uppföljaren 2025 är redan spikad!). Under helgen skulle jag få uppleva både stigcykling i fjällcykelparken och downhillcykling i Lofsdalen Bikepark. Jag cyklade downhill för första gången för tre år sedan i Tänndalen och även om jag cyklat en del sedan dess så kan man kanske inte påstå att jag tränat på att cykla. Ehrm. Så man kan säga att jag var lika delar livrädd och råtaggad inför helgen.
Förrförra torsdagen, den 11 juli, bar det av. Upp med cykeln på taket i hällregnet och iväg, ca en timme efter utsatt tid, brum brum i sisådär sex timmar och sen var jag framme. Bland renar och fjäll och äventyr.
Sara hade ordnat med lägenhet på Fjällterrassen där vi skulle bo ett gäng så jag parkerade bilen där och begav mig direkt till Gästcentret utan att passera gå (var som sagt inte jättetidig).
Invigning av Lofsdalen Bike Weekend
På programmet för torsdagskvällen stod nämligen invigning av helgen med konsert uppe på fjället. Dit kan man ta sig på några olika sätt, antingen via stig från Hovvärkens ledcentral eller via liften som utgår från Gästcentret (där man även kan hyra cyklar och utrustning och köpa liftkort).
Liften tog mig ganska långt upp på fjället, dit majoriteten av både downhill-leder och skidbackar börjar. Därifrån tog jag sikte på Hjärtat – Fjällparkens mittpunkt. Traskade cykellederna Rockringen och Krocket upp och var tvungen att stanna och fota då det bara spratt i hela kroppen av den här fantastiska utsikten.
(Och ja, jag är från Norrland om någon missat brandingen. 😅)
Som tur var var även bandet – Northlake Shivers – även de lite sena och började spela ungefär samtidigt som jag anlände. Grymt bra var de också! Jag skulle definiera musiken som ”modern country” men jag har egentligen ingen aning. Du kan lyssna själv här – de har en så länge bara en låt på Spotify men vi fick en preview av nästa låt som kommer i augusti också – riktigt bra! Värt att följa dem på Spotify för!
Här uppe i Hjärtat hittade jag också mina hjärtan! Sara och Sara! Både Rönne och Öhman var på plats och det är alltid en bra grund för en grym helg. Tillsammans med bra musik, fint väder och en kall öl så var det en utmärkt invigning på helgen.
Men vad är detta ”Hjärtat” då kanske du undrar? Jo, det är samlingspunkten uppe på fjället och i centrum för den här platsen är ett maffigt och otroligt fint A-frame vindskydd som också innehåller värmestugor vintertid. Där finns massor med sittplatser, både inne under tak och ute i solen. Här finns även ett lyxigt utedass!
Härifrån utgår också de flesta cykellederna i Fjällparken och även teknikområdet där du kan öva på att köra stenkistor, hopp och drop i olika svårighetsgrader. Jag höll mig ganska långt från teknikområdet, nån längtan efter hopp och drop finns inte i denna kropp.
Mitt första cykellopp – Hovärken runt
På fredagen var det dags för mitt livs första cykellopp! Den här fjällcykelfestivalen skulle nämligen inledas med ett lopp runt fjället Hovärken och jag bestämde mig i sista stund för att vara med och köra. Jag hade noll tanke på att köra på tid utan deltog i ”fikaklassen” med inställningen att genomfört är vinst i sig.
Tävlingen Hovärken runt (led 31) var 8 km lång runt fjälltoppen med start och mål nära Hjärtat. Det är en bred, superfin led med helt magisk utsikt (när man vågar titta upp) men den går väldigt mycket upp och ner så är utmanande både för benmusklerna och pirret i magen. Sista delen bjuder på några rejäla velodromkurvor där det suger till i magen. Två av dem fegade jag ur på och gick nedför. Pga självbevarelsedrift. 🫠
Under loppet fanns tre fikastationer med saft och bullar och på sista stoppet fick vi glass! Så himla bra grej?!
En hyllning till E-MTB
Det som avgjorde att jag ens vågade ställa upp och köra i tävlingen var denna fantastiska uppfinning vi kallar elcykeln. Alltså, jag skulle kunna skriva ett helt hyllningsinlägg till detta fordon men nöjer mig med en minivariant här.
Min största ångest när jag cyklar med andra – ofta mycket mer vältränade (eller iaf med mycket bättre kondition) – personer är att jag alltid ligger så hopplöst efter. Vilket resulterar i att jag antingen blir ett ankare som håller alla tillbaka och de måste vänta på mig – eller så får jag ändå cykla själv pga så jävla långsam i uppförsbackar. Båda alternativen gör att jag känner mig sämst, förbannar mig själv och skäms.
Inget av detta skapar en njutig cykelupplevelse. Och det är just det jag är ute efter när jag cyklar med andra – upplevelsen. Inte blodsmak-i-munnen-ansträngningen. Upplevelsen.
Så när någon föreslog att jag skulle hyra en el-mountainbike så spände jag öronen. Kan man det? Hur funkar det? Jag har aldrig testat el tidigare men detta kändes ju som ett ypperligt tillfälle så så blev det. Jag gick helt sonika till Gästcentret på fredagsmorgonen och hyrde en fulldämpad Giant Stance E+. Dagshyran låg på 960 pix och det var värt varenda öre.
För jävlar i min lilla låda så mycket roligare det blev när jag inte behövde ha ångest för att dra ner alla andra utan kunde fokusera på att ha kul! Och tro mig – det är fortfarande jobbigt med el, jag fick fortfarande puls och blev svettig MEN jag behövde inte kliva av och gå i en enda uppförsbacke, jag kunde trampa på och hänga på hela vägen, även i de riktigt brutala uppförsbackarna.
Det är vad en E-MTB gav mig. Delaktighet och gemenskap och njut istället för ångest och konstant blodsmak. Sedan att vissa tycker jag ”fuskar”, det skiter jag blanka fan i. I tävlingsgrenen ”njut” vinner jag med hästlängder.
Sedan kom jag supersist i loppet ändå men det var inte för att jag var långsam utan för att jag njöt för mycket haha! Jag hade noll bråttom och stannade och fotade och pratade med folk och fikade jättelänge. Hade ärligt talat inte riktigt koll på att det skulle tas tid på mig och min fikaklass men jag bjuder på den. Vinnarna körde på 18-20 minuter. Jag klockade in på 1:22:28. 😅 Men jag fick medalj ändå OCH vann en tröja i prisutlottningen.
(Sedan att cykelkläder generellt inte är gjorde för någon över en storlek 44, det är väl en annan historia. Därför jag älskar min jacka från Fat Lad at the Back oändligt.)
På fredagskvällen samlades vi hela gänget i vår lägenhet och fick avnjuta Dannys berömda matlagning. Jag som är helt och totalt ointresserad av matlagning imponeras och förundras så av människor som är innerligt nernördade i mat, som Danny. Han hade skapat vidunderligt goda kycklingspett (jag vill säga ”thai-inspirerade” men vet inte om jag vågar) och Viktor bidrog med förrätt, råbiff på hjort med friterad kapris(!). NOM.
Skapligt imponerad av att de två männen i sällskapet stod för matlagningen och dessutom på extremt hög nivå! 🙌🏻
Runt matbordet bjöds det på djupa samtal, höga skratt och roliga berättelser från både gamla bekantskaper som Helena (som också är ett jävla monster på cykel!!) och Malin och nya stjärnor som Viktor och Amanda.
Extra roligt var det att få lite kvalitetstid med Sara (som också jobbade med festivalen) och också få träffa hennes nya kärlek Jonas – som sedan tidigare känner både min svåger och min snickare. Snacka om liten värld!
På lördagen var det full aktivitet på fjället med utgångspunkt i Hjärtat. Det hölls clinics och gruppaktiviteter och jag missade alltihop för jag och mitt gäng var iväg på fotografering!
Projektledaren för festivalen hade tydligen tyckt att vi såg ut att ha så himla trevligt på fredagen så frågade om vi ville åka upp på lördagen och skapa lite content med deras fotograf! Så klart vi ville! Och efteråt passade jag och Sara på att själva fota lite. Man kan ju inte låta en sån här utsikt och en sån här cool cykel gå till spillo. 😇
Kolla här drönarfilmen som fotografen gjorde med hjälp av sina fantastiska skådisar (vi).
Lederna jag cyklade i Lofsdalen
I Lofsdalen så bjuds det som sagt både på stigcykling på led uppe på fjället samt downhillcykling i Bike park. De flesta cykellederna utgår från Hovärkens spårcentral eller Hjärtat (och de två ligger relativt nära varandra). Spana in ledkartan här!
Här följer de leder cyklade jag i Lofsdalen och mina tankar om dem!
Rockringen (21, grön) & Krocket (10, grön) – Från där man hoppar av liften upp till Hjärtat går dessa två gröna leder som jag cyklade upp första cykeldagen innan vi skulle cykla Hovärken runt. De är väldigt snälla rent tekniskt men ganska snirkliga och en del uppför, i alla fall i början.
Hovärken runt (31, blå) – Generellt en underbart ljuvlig led – bred och fin med helt fantastisk utsikt. Jag är SÅ glad att jag bestämde mig för att köra loppet, det här hade jag inte vilja missa! Det står på kartan att den här leden är 5 km men loppet jag cyklade var 8 km så jag vet inte om de stämmer överens till 100%. Den här leden är som sagt bred och fin men väldigt kuperad. Efter några kilometer går det rakt upp en bit och här fick jag bra med puls, även med en elcykel. Hade jag inte haft el hade jag nog varit tvungen att kliva av och gå majoriteten av det partiet. I slutet är det också några rejält branta velodromkurvor nedför, två av dem gick jag nedför (pga stup) men de flesta pirrade bara härligt i magen!
Skogsleden (downhill, blå) – Loved den här leden! Hade älskat den ännu mer med en fräsch kropp haha! Ned från fjället efter loppet tog vi först en mysigt flowig led ned till där man hoppar av sittliften (minns inte om det var Rockstjärnan eller RocknRoll eller båda, nått med rock var det) och sedan hoppade vi på en downhill-led som heter Skogsleden. Den kräver egentligen fullfacehjälm och skydd men vi var lite busiga och körde ändå, jag ser det som att det var transportsträcka ner. 😇
Alltså hatkärleken jag har till downhill (mest kärlek dock). För fan vad läskigt det är bitvis! Det här var en blå led så den var ganska stenig, bitvis rätt smal och ganska brant. Men jädrar vad kul det är också! Dock önskar jag att jag kanske hade kört den när jag inte precis cyklat ett lopp och redan var ganska mör i både ben, rumpa och handleder. Den känslan när man inte riktigt vet om kroppen bara kommer lägga av i nästa kurva och så är det bye bye. 🙈
Dubbelupp (26, blå) – På lördagen tog vi bilen till spårcentralen och tog sedan den här leden upp till Hjärtat. Denna var redigt brant alltså (åter igen – praise the el-cykel) och lite knixig så krävde att man hade tungan rätt i min för att hålla balansen. Kul och pulsig!
Top of the Rock (16, blå) – Efter fotograferingen (som skedde en bit in på Hovärken runt) så tog jag och Sara den här leden tillbaka till Hjärtat. En ganska snäll blå led med lite tekniska knixigheter men inte så stora höjdskillnader. Väldigt rolig och perfekt för mig rent tekniskt. Lite utmanande men inga hej-nu-dör-jag-drop.
Supernova (24, blå) – Efter en lunchburgare i serveringen tog jag och Viktor den svinroliga leden Supernova ner till spårcentralen och HEJ vad det gick! Alltså denna var verkligen en fröjd – en berg och dalbana hela vägen ner. Det är velodromkurvor och hopp (fullt rullbara dock) och jag IH:ade och tjoade och asgarvade på riktigt hela vägen ner, Viktor kan intyga. 😅 Här kan du se en video från leden (inte min, så fort körde inte jag, även om det kändes så).
SIsta kvällen tog vi våra cyklar och hoppade in i Saras äventyrsbil och åkte upp på fjället. Det vankades grill och öl och solnedgång vid Hjärtat. Snacka om en perfekt avslutning på den här resan.
Jag minns hur jag stod här och ansträngde mig för att stanna upp. För att känna in och uppleva och minnas. Att våga ta några djupa andetag och bara titta och lyssna och vara.
Att få vara på den här fantastiska platsen med människor jag redan tycker så mycket om men också med nya människor som tog med sig så mycket hjärta och innerlighet in i situationen. Det är en ynnest.
Att få stå bredvid människor som är precis lika blown away som jag över hur bergen liksom lägger sig i så perfekta lager när solen precis har gått ner och hur jädra magiskt det är.
Att våga bli obekväm
Jag visste att den här helgen bitvis skulle göra mig rejält obekväm. Och det är en utmaning att kunna vara tacksam i stunden för en situation som jag vet att jag behöver och som jag kommer se tillbaka på med otrolig glädje – men som där och då faktiskt är rätt jobbig.
Den här helgen utmanade mig, både fysiskt, mentalt och socialt. Och jag älskar det. Men jag hatar det också lite i stunden. Och jag är faktiskt ganska stolt över mig själv för att jag går in i det där obekväma för att jag vet att jag kommer växa av det och att det kommer vara värt det.
Det fysiska och det mentala skavet hör ganska mycket ihop. Det handlar ju om att våga göra saker man är dålig på (som jag hade som nyårsmål för några år sedan) och inte döma sig själv så hårt för att man inte är så bra på dem.
Jag är inte direkt känd för att vara jättesnabb. Inte på så mycket alls men speciellt inte på en cykel. Så att åka på en helg med supervältränade människor för att cykla, ja det är ju lite upplagt för att inte känna sig superbra. Att hamna efter och stamma fram ursäkter och försöka skämta bort sin egen oförmåga. Och det är så jädra obekvämt. Men att göra det ändå, för upplevelsen och för att det är KUL, det är värt så mycket. Även om man i stunden kanske känner sig ganska kass.
(Åter igen, har jag berättat hur mycket jag älskar den där el-mountainbiken som gjorde att jag inte kände mig fullt lika kass och faktiskt höll tyyyyp samma tempo som de andra??)
Den sociala utmaningen bestod av att hänga med – och bo med – människor man inte känner jättebra och vissa som man aldrig ens träffat. Dessa människor var ljuvliga men vilka det var är inte riktigt poängen här. Utmaningen för mig ligger i att det sociala tar extremt mycket energi för min ADHD-hjärna. Jag är (tro det eller ej!) en extremt introvert person som laddar batterierna när jag är själv så en helg med minimalt med egentid var utmanande. Men också något jag hade längtat efter – kreativa och smarta människor att få umgås intensivt med!
Det är ju det där med balans. Och att det ju är i det obekväma man växer. Att utmanas tränar muskler som bygger livskvalitet.
Jag önskar bara att jag kunde kommunicera det här bättre i realtid. Eftersom jag kan bli obekväm i stunden så är jag rädd att jag uppfattas om gnällig eller att jag försöker överförklara saker eller, ja, jag vet inte. Jag önskar att två-veckor-senare-Linda kunde få sköta kommunikationen på plats istället. Hon har liksom lite bättre koll och är inte lika obekväm. 🙈
Två-veckor-senare-Linda är i alla fall extremt tacksam för den här ljuvliga och utmanande helgen i Lofsdalen. Tack Sara och Sara för att ni är två fantastiska människor och utmanar och inspirerar mig konstant. Låt oss göra det snart igen! 😇
Ett svar
så himla fint att du tog dig alla milen till lofsdalen, och vågade möta både utmaningar och rädslor. hoppas du fick med dig många fina upplevelser och minnen – och att det snart står en el-mtb på gården!!