42. Känns ungefär som 41. Fast kanske lite bättre.

Jag ser fram emot 42. Om de senaste två åren, de efter 40, får vara någon slags indikation på vad som komma skall så är jag extremt taggad och hoppfull.

Det jag lärt mig om mig själv och den inre resa jag genomgått de här senaste åren, jag känner att jag liksom levlat i livet. Tagit det till en ny nivå. Och det är otroligt häftigt att kunna se det och uppskatta det.

Många säger att de inte kan tro att jag är över 40. Jag vet inte vad jag ska säga till det – tack?

Är det bristen på rynkor som gör det? För det handlar nog mest om min mammas magiska gener och inte så mycket om min 7-stegs hudvårdsrutin, även om jag gillar den väldigt mycket.

Själen är nämligen minst 42, ibland känns den dubbelt så gammal. Och ibland ung som 25. Men jag tycker verkligen om att bli äldre, att samla livserfarenheter som färgglada glaskulor i en tygpåse och sedan titta på dem en och en och förundras över deras skönhet. Det hoppas jag aldrig att jag slutar med.

Jag gillar förändring, och det kanske därför många tror att jag är yngre än jag är. Jag tycker inte nödvändigtvis det var bättre förr och jag har en nyfikenhet inför livet som jag tror tyvärr många tappar längs vägen.

Utmaningens år fortsätter och jag tror 42 kommer utmana mig på allra bästa sätt.