Min plan att ligga i sängen innan 22 den här veckan har hittills misslyckats fatalt. Trots lugna kvällar (läs, inga överdrivna mängder alkohol) lyckas jag likt förbenat inte ta mig till den där efterlängtade dejten med John Blund innan midnatt.

Jag tänker på det här med hopp och förtvivlan. Det har varit en del sådant i mitt liv på sistone. Hoppet och förtvivlandet och den här raska, obarmhärtiga och illamåendeframkallande berg- och dalbanan där emellan. Och någonstans i en riktigt kräkframkallande nedförsbacke som inträffade nyligen insåg jag att när hoppet försvinner, så gör även förtvivlan. Om än lite senare, så bleknar den bort. Det är som att den ena inte överlever utan den andra. Om inget hopp finns, då kan inte heller förtvivlan fortsätta existera. Den har inget att nära sig på. Inget motpol att jämföra sig med. Ingen referensram. Sedan följer friheten. Och sorgsenheten. Men den kan jag omfamna och tycka om. Melankolin är vacker så länge jag inte låter den ta över och hindra mig från att gå framåt.

Ungefär där är jag just nu. Det är dags för ett nytt kapitel. Morgondagen badar i vacker ovisshet.

”Jag har förlorat en tävling men vunnit ett val. Har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Hallå vecka tolv!

God måndag kväll! Sista kvällen i Övik för den här gången och jag sitter och bloggar i sängen medan mamma sussar på andra sidan rummet.

Vandring i magiska Linn O’ Dee

Välkommen tillbaka till Skottland! Till magiska tallskogar, porlande, kristallklara vattendrag och en mysig vandring i Linn O’ Dee! Minns ni snubben med äggen från förra

Ursäkta jag har byggt om

Hej fina ni! Vad har du haft för dig i helgen? Jag har ärligt talat gjort så lite som möjligt. Igår låg jag framför TV:n