Solen skiner utanför. Den där härliga senvår/försommarvärmen som jag har längtat efter hela den långa, mörka vintern. Och nu är den här. Och jag spenderar dagen i sängen. Jag har visserligen ett mycket kelsjukt och gulligt sällskap, men ändå.
Det var ju inte så här den här våren skulle bli.
De senaste två dagarna har jag pendlat mellan sängen och soffan. Ibland via köket. Jag har försökt tänka mindre och känna mer. Känna efter hur jag faktiskt mår, vad jag faktiskt vill, och mindre på vad andra tänker och tycker. Rastlösheten gör mig helt skakig men ändå är jag helt handlingsförlamad. Jag vill gå ut, vill träffa folk, vill jobba, men kroppen bara appappappapp, plats!
När man mår så här känner man sig ensammast i världen. Även fast man har världens bästa vänner som hör av sig och försöker peppa så känns det så hopplöst för ingen kan faktiskt göra något. Jag måste sitta i skiten alldeles själv. Rida ut stormen. Omgiven av kärlek men ändå tar ekot över.
2 svar
Jag kom på hur jag försökte handskas med det virrvarr av stundtals väldigt jobbiga tankar som omgav mig när jag för 3 år sedan gick in i en berömd vägg eller blev i alla fall ”vidbränd” om inte utbränd. Min kurator sa åt mig att jag skulle försöka ägna mig åt någon slags handarbete – inte för att skapa någonting utan för att sysselsätta händerna medan man så att säga väver, broderar eller stickar in sina tankar i i mitt fall en halsduk. När jag mådde bättre slängde jag min halvfärdiga halsduk för då hade den gjort sitt.
Varma kramar från mig, ett litet fan,
Josefina
Tack för tipset, jag har faktiskt tänkt på det. Just stickning. Att bara göra något av rastlösheten. Ska nog överväga att gräva fram de där stickorna igen. Kram!