När Lina gick hem igår så såg jag min chans att komma utanför dörren en liten stund. Att göra detta för egen maskin har visat sig bli mer och mer av ett projekt för varje dag som går, men med lite draghjälp så kom jag iväg. Ingen vacker syn direkt i mysbyxor och halvrufsig kalufs, men ut kom jag i alla fall.

Efter jag lämnat av Lina vid bussen så drog jag mig nedåt mot sundet. Ljudet av vatten som kluckar mot båtar och brygga brukar alltid ge mig lugn. Massvis med båtar stod redo för att sjösättas och hela området luktade av målarfärg. I teorin precis vad jag behövde.

Men idag funkade inte det perfekta receptet. Det var skönt med frisk luft och vackert med båtarna men jag fann inte lugnet som platsen brukar garantera. Inte ens med solen i ögonen och vattnet som glittrade framför mig. Och det gjorde mig riktigt ledsen. För där någonstans fick jag ännu ett kvitto på att något är fel på riktigt.