Jag önskar jag själv förstod vad som händer när det blir så här. Då allt bara stannar. Då jag mest bara vill backa försiktigt ut ur rummet, så att ingen ser och därmed kan säga något eller försöka hindra mig.
I ett sånt här läge vore det så himla hjälpsamt att vara en sån där person som kan se mönster. Som kan ha ett helikopterperspektiv och rationellt kan förklara, ”du förstår, nu gjorde du så här och med tanke på det här som hände här så blev det så här, ta-da!”.
Men istället sitter jag här och funderar på varför allt känns så himla läskigt och jobbigt just nu. Det kryper under skinnet på mig och jag vill mest bara gråta hela tiden. 80% av tiden känner jag noll motivation och undrar om jag någonsin kommer kunna skapa något igen.
Sedan lyssnar jag på en podd eller ser ett grymt inlägg på Instagram och så blir jag helt skakig av längtan att göra göra och implementera.
Men innan jag hunnit göra nånting alls är känslan borta igen och ersatt av en ångestfilt.
Då är det tur man har naturen.
I söndags tog jag en promenad dit jag aldrig varit förut. Det är ganska nära men lite längre bort än min dagliga promenader.
När mamma var här och var djurvakt när jag var i Stockholm upptäckte hon stället och tipsade mig om det.
En bit bortanför mig ligger ett vattenkraftverk och där kan man gå ner och liksom hamna på en ”udde” mellan två dammar där de släpper på. Där finns ett vindskydd och i söndags även frost och sol. 🧡
Fortsätter man förbi vindskyddet kommer man hit, ut mitt emellan två vattendrag som går ihop och blir en och samma älv.
Du kan ana att jag bankade lite på mig själv för att jag inte tog med mig kaffetermosen och sittunderlaget.
Istället stod jag här och bara lät solen värma ansiktet och smälta bort lite ångest för stunden.
Sen gick jag hem.
Jag har inte postat på Instagram på nästan en vecka. Flera dagar utan stories. Detta brukar verkligen inte hända, jag brukar vara där varje dag. Men just nu tar det emot så förbannat. Inget jag gör känns tillräckligt bra och stressen över att konstant vara relevant och DÄR är överväldigande.
Så jag försöker stanna upp. Känna in. Inte låta stressen och prestationsångesten vinna.
Gå tillbaka till varför. Till vad och för vem. Och badda själen med lite bomull.
7 svar
När jag bloggade regelbundet kunde jag tillslut se på mina inlägg när jag hade ägglossning och pms. Så nu tipsar jag alla kvinnor om att se till att notera ordentligt när man har det ena och det andra. Eyeopener trots att man tror att man har koll … Så har vi det skojiga förklimakteriet som kan hålla på i tio år. Messar gärna upp hjärnan.
Jag har ett ytte pytte litet konto på ig. För mig är det stort att ha 500 följare och jag hissnar också, tappar fotfästet och försvinner, drunknar i alla spännande och härliga liv.
Men som jag ömmar för när mänskligheten skiner igenom, som nu med dig. Att det sårbara självtvivlet finns hos många av oss och att det är bra att lyssna och landa i sig själv ibland.
Ville skriva krya på dig först, men det kanske är lite konstigt när det är själen mer. Men krya på den! 💐 När man minst anar vänder det.
Jag känner igen mig så väl i det du skriver. Det behövs så lite (lite för någon annan är mycket för mig) för att jag ska bli helt dränerad.
Jag tänker att du nyss var iväg till ”storstaden” och blev överväldigad?
Du fick dessutom ta emot ”skit” från ett visst håll, förstod jag.
Det är inget fel på dig ❤️ Vila så länge du behöver. Vi kommer alltid igen när vi känner oss mer i balans.
Ta hand om dig Linda! <3
Hej! Brukar inte kommentera här men kände igen mig 🙂 Du delar det på ett så fint sätt, och jag känner verkligen tryggheten i naturen. För mig känns det så, om jag skulle bli alldeles ensam o övergiven skulle jag vilja bo i ett litet hus i naturen, för att känna dess läkande kraft runt mig. Jag kan också känna att jag verkligen skulle behöva en person som jämt var med mig o kunde vara som min psykolog 🙂 som alltid kunde bolla med mig, men också hjälpa mig att förstå mina egna känslor, som blir så stora ibland. Med åren har man i alla fall förstått att saker går över! Även om de kommer tillbaka igen senare :p Kram <3