För sisådär fem-sex veckor sedan, då sommaren kippade efter andan och var på väg att förlora slaget mot hösten, då hoppade jag och Jonas i båten och åkte ut till ön.

Tore var med och ville hemskt gärna sitta i knät när vi skumpade fram över vattnet. Han liksom borrade ner klorna i armen på mig för att inte trilla ur famnen men det var ju ingen risk för jag höll i hårt.

Så kom vi fram till Lilla Buröholmen, en liten ö som en förening Jonas är med i äger. Det är nånting med att vara på en liten ö alltså, som att inget annat i världen existerar.

Så här glad var jag!

Här på ön står typ en gammal herrgård med tillhörande lusthus. Så rackarns vackert.

Och så satte vi oss här och åt vår Subway-middag som vi hade med oss. Flådigt värre.

Mjum på den här utsikten.

Handblåsta fönsterglas kan vara något av det vackraste som finns. Sådär bubbligt och lustiga huset-igt.

Vi (Jonas) kokade kaffe och drack ute på verandan.

Sedan fjuttade vi på den vedeldade bastun (inte på själva bastun dårå utan under aggregatet) och satte oss här en stund och väntade tills den blev varm.

Sedan bastade vi i några timmar och sprang ut nakna på bryggan emellanåt och hällde vatten över oss för att svalka av oss. Och så rykte det runt kroppen för att det var så kallt och varmt samtidigt.

Och Jonas hällde på mer och mer vatten på aggregatet och jag fick dränka en handduk i vatten och andas genom för jag kunde inte andas men så drack jag lite alkoholfri öl och så kändes det bättre. Även fast jag brände läpparna på flaskan.

Typ det finaste avslutet på sommaren.