Morgonen har tillbringats hos mitt orakel till terapeut där jag en gång för alla snyftat mig igenom hela historien om J (kanske kan bli film?). Hennes dom? Ungefär densamma som vad som snurrat i mitt huvud. Hela grejen har som inte gått ihop. Alla härliga stunder, alla förtroliga samtal. Bara det faktum att vi låg och höll om varandra i sängen i söndagsmorse och pratade om var vi skulle bo när vi var 90. Och åtta timmar senare är det något ”som känns fel”?
I lördags öppnade han sig för mig. Killen som haft en pansarsköld av självsäkerhet, perfektionisten som inte nöjer sig med mindre. Han visade sig sårbar när han berättade om en del av sitt liv som han kände sig helt hopplös inför. Vi tog ett steg framåt i helgen, vi öppnade oss för varandra. Och då var det som att en spärr slog på hos honom. Det finns ju en anledning till att i stort sett samtliga ”dejtingperioder” han haft tagit slut vid ungefär samma plats.
Han säger att han vill ha ett förhållande, vilket han säkert vill, men jag tror inte att han kan sig själv tillräckligt för att kunna ge sig in i det, för att tillåta sig själv att tappa den där kontrollen som han värderar så högt. Han har en bild av hur allt ska vara, en perfektionists bild av att allt ska vara rosenrött och att man bara ska bli tokkär direkt. Vilket jag själv aldrig varit med om. Man tycker om varandra, man har kul och är attraherade av varandra, kärleken kommer ur det. Men inte på två veckor.
Han är rädd för närhet, rädd för att förlora sig själv, förlora kontrollen. Men han är inte medveten om känslan, och projekterar istället över den på att han inte skulle känna tillräckligt för mig. Ändå säger han att han tycker om mig och får separationsångest över att vi inte mer ska ses? Känns som någon avancerad variant av relationsfobi. Han fick panik. Makes any sense?
Och när jag sitter där och snyftar och hackar fram att jag kommer dö ensam så säger hon ”Nej, du kommer inte dö ensam. Du är en av dem som inte kommer göra det för du ger allt du har när du ger dig in i något, på gott och ont. Och det kommer komma tillbaka till dig.” Vi kan ju alltid hoppas.
3 svar
Jag tror att din shrink vet vad hon säger! 🙂 Om killen nu så har relationsproblem så behöver han att något ordentligt skakande i hans liv (behöver inte vara med dödlig utgång, inte alls, men ngt rätt skrämmande) ska hända för att han ska komma närmare sig själv, börja vädera saker annorlunda, börja värdera nuet som det är och inte leta efter rosa moln att sväva på från dag ett. Tro nu bara inte att du kan omvända honom. Jag tror inte han vill bli omvänd, om det nu stämmer det du säger om honom. Jag är i alla fall ledsen för din skull! Kram
MAJA:
Det är ju det som är problemet, genast så tänker jag att men OM han lärde känna mig så skulle allt bli annorlunda, som att jag är någon liten Messias för relationsfobiker! Killar med en sådan inställning borde komma med varningstext!
Han vill nog ha ett förhållande samtidigt som han undermedvetet inte är redo än. Han borde nog gå till en terapeut och lära känna sig själv, innan han är ute och date:ar! 🙂