Jenny åker snart till Sydamerika i ett halvår så det var stor gråtfest (med tillhörande fest och alkohol) hemma hos henne i lördagskväll. Riktigt trevlig kväll i goda vänner, och nya bekantskapers, lag (bildbevis för er i närheten finns på Fejjan).

Väl hemma efter en t-banetur som kunde slutat fram och tillbaka till Hagsätra (efter ett tag skärmar man av dong-dong-dong NÄSTA: BROMMAPLAN och sover sött istället) började jag pilla under foten på någon lös skinnbit vilket medförde att jag till slut grävt mig ned i skinnet och blödde och började rycka i nervtrådar. Ont som faen vill jag lova att det gjorde. Jag fattar inte att jag är tvungen att kontinuerligt pajja mina fötter?! Högklackat är snart ett minne blott för mig. Medicinsk fotvård, vad innebär det? Det låter som något jag skulle behöva.

Resultatet är att jag nu springer omkring med ett plåster under foten och försöker övertyga mig själv om att jag visst kan skutta runt på ett pass DansAerobics ikväll. Jag börjar dock inse att detta inte kommer gå utan att jag snällt får vila fossingen idag och satsa på SatsDansen (no pun intended) imorgon istället. Vilket kanske är rätt klokt med tanke på att jag inte känt mig såhär sliten på länge.

Samtidigt så känner jag mig skitlat om jag inte tränar. Oh the ångest.