Josefin ville att jag skulle skriva om ”En tillställning jag varit på av finare slag”. Så nu gör jag det.
Jag hade ganska precis blivit singel efter mitt första seriösa förhållande när en pojke som gått i parallellklass med min före detta pojkvän ringde mig. När han första gången frågade om jag ville vara hans date till hans kadettbal hade jag ingen aning om vem det var som ringde (detta var tiden innan caller ID och hitta.se) så andra gången han ringde var jag tvungen att fråga. ”Jaha, Peeeeter!”. Inte alls pinsamt.
Jag åkte buss till Östersund (eller var det Sollefteå?) där hooplat skulle ta plats. Vi ”baldamer” blev behandlade som kungligheter när vi kom dit, fick hjälp med hår och smink och blev lullade med något galet. Jag trivdes.
Jag hade samma klänning som jag hade haft på studentbalen ett år tidigare. En sådan där klassiskt tråkig 90-talshistoria i lila prasseltyg och fyrkantig ringning (där hade jag ändå varit lite tokig och vågad). Sedan studenten hade jag klippt håret i någon slags pagevariant som i giftermål med en våffeltång blev jättestort. Alltså, skitstort verkligen.
Min date var jättelång och stilig i sin uniform. Han var även typ värd för hela schabraket så han och jag skulle sitta vid honnörsbordet tillsammans med officerarna. De där med en massa medaljer och vitt skägg och djupa fåror i pannorna. Och deras fruar så klart. Och jag var 20 år gammal och blev full på två glas vin och tappade servetten på golvet och höll på glida av stolen när jag skulle plocka upp den.
Och sedan skulle jag dansa vals med en av officerarna. Och sedan blev alla sketfulla och jag blev lite förtjust i en kille som inte var min date. Och sedan minns jag inte tokmycket mer. Förutom att jag inte fick hångla och var skitsur över detta. Förståeligt. En hel fest med uniformer och man får inte smaka liksom.
Jag tror eventuellt att alla bilder från detta är brända men om inte så är fallet så återkommer jag med ett foto på våffelkatastrofen. På återseende.
Update! Sådärja. Varsågod för stort hår, en 19-årig La Linda och en stilig kadett.
3 svar
Jag började skriva att det var kul att läsa om och att du verkat haft en speciell kväll. Att jag också varit på bal två gånger, men tack och lov sluppit sitta vid det där bordet som du behövde 🙂
Sen kollade jag på bilden och ser att den du var på bal med är min sambo. Haha världen är liten. Vi blev tillsammans år 2000, fast i maj. (Jag heter ju egentligen Sandra, men har alltid använt mig av mitt mellannamn på Internet. Har bara blivit så,tänker inte ens på det längre att jag inte använder mitt ”riktiga” namn, ifall det verkar konstigt).
Men det här var ju ganska komiskt 🙂
Hahaha! Du skojar? Världen är ju helt tokigt liten! Fantastiskt hur vägar korsas. Och galet roligt att det faktiskt var du som föreslog rubriken. Jag känner att jag är lite chockad här. 🙂 Men hälsa Peter och tacka för en fin och minnesvärd kväll. Och sedan tycker jag att det vore rysligt roligt om du kunde skicka en bild på er till mig – linda@lindah.net. Du behöver så klart inte, men det vore kul. Kram!
Haha jag hade sett rubriken i en annan blogg på en frågestund så jag tog den därifrån, men visst var det komiskt ändå. Jag blev också lite chockad, tyckte att jag kände igen personen på bilden tills jag fattade vem det var. Han såg så ung ut. Vi har kort från första balen någonstans, andra balen tog vi inget kort tillsammans. Och jag tror till och med att det var med en vanlig gammal kamera (haha det är ju länge sen), men jag ska ändå kolla om jag lyckas få fram nåt kort på oss.
Jag ska hälsa det till honom 🙂
Kramar