Kommer hem från träningen och sätter mig och tittar på säsongsavslutningen av ”Girls” och så springer Adam i bar överkropp över halva jävla New York för att Hanna håller på att bryta ihop och så plockar han upp henne från sängen och säger ”I was always here” och samtidigt som jag typ kräks lite i munnen för att det är så klyschigt så börjar jag STORBÖLA för att det är så jävla romantiskt fast ungefär lika mycket för att det aldrig kommer att vara jag och jag kommer att dö ensam.
Välkommen till roliga pepptimmen hos La Linda. Nu ska jag gå och sova.
4 svar
Helvete vad jag grät också… nu vid köksbordet. Har ju man och barn och hela baletten men man kan ju sakna det där ändå. Sakna att det aldrig troligtvis kommer vara på Det viset om du förstår. Men samtidigt så förlösande att få fulgrina ordentligt i sin ensamhet. Ha det nu så gott och hoppas frissan blir härlig!
Kram Josefina
Jag förstår precis vad du menar. Du kan sörja det på ett vis, att du kommit till en plats där den tiden är förbi, även om du älskar det liv du har nu. Jag sörjer och längtar och hoppas att det ska hända mig en dag. Kram.
Kände mig också lite kluven när jag såg säsongsavslutningen men fulgrät i alla fall. Romantikern inom mig vann väl över feministen eller något 🙂
Haha! Precis så kände jag med. Och även Lena Dunham som regisserade. Hon sa att det var klyschigt men hon ville ha ”gråtkänslan” och den fick hon. 😉