I morse körde jag mitt andra utepass för säsongen. Det var varken långt eller jättesnabbt, men det VAR. Allt räknas.

Jag är ju något av en statistiknörd. Allt ska mätas och dokumenteras. Trafik på sajter, kommentarer, likes, sömn och så även träning. Mina träningsappar är en av mina stora sporrar men, som jag insåg i morse, också en av mina stora fiender. Jag fastnar i minuter, sekunder och intervaller och missar upplevelsen. Känslan av att springa, av vinden i håret och solen i ansiktet. Känslan när man tittar ner på sina fötter och inser att man faktiskt nästan flyger fram.

Så idag, efter halva rundan, stängde jag av musiken och slutade titta på klockan. Jag sprang tills jag inte orkade längre, vilade när jag behövde, blundade och andades och peppade mig själv istället för att lyssna på musiken och försöka springa i takt eller tänka ”bara en vers till”. Jag lyssnade på kroppen. Och sista biten kände jag mig lätt, tankarna rusade, rensades, sorterades och jag såg och kände allt runt omkring mig.

Hädan efter ska mina små joggingturer vara en njutning, inte ett jagande efter sekunder eller takter. Mer meditation och egentid, mindre prestation.

Sedan kommer jag ju självklart kolla statistiken när jag väl kommer hem, helt avgiftad är man ju inte.