Jag har tänkt en del på det här med vänner på sistone. De där nära vännerna. Bästa vännerna. De där man kunnat berätta vad som helst för. Ringa när man varit glad eller ledsen eller bara velat prata om ingenting med. Bästisarna. Ju äldre jag blir, desto fler ”bästa vänner” är det som kommit och gått i mitt liv. Vissa av dem har stannat bara en kort stund, andra har funnits med nästan hela livet. Men på sistone har jag känt mig ganska ensam. Missförstådd. Bortglömd.

Jag tror att jag har en tendens att överskatta vänskaper. Att jag många gånger tror att relationen är mer befäst, djupare och mer uppskattad än vad den många gånger är. Eller i alla fall från den andra parten. Och det värsta som finns är när man inser att, en person som jag anser vara en av mina bästa vänner, för den personen är jag bara en i mängden. Det finns alltid någon viktigare, någon närmare än jag. Det betyder inte att jag inte är bra eller rolig att hänga med, jag är bara inte den första, andra eller ens den tredje man ringer när man har något roligt att berätta eller om man mår skit en söndagskväll.

Ibland glider man ifrån varandra. Ibland är slutet på vänskapen ett medvetet val. Ibland blir man sviken eller sårad och alla gånger gör det ont. Och alla gånger undrar jag om jag gjort något fel. Även om det kanske bara är så att livet har sin gilla gång. Allt är dynamiskt. Allt går i cyklar och människor och tider förändras.

Jag saknar dem. Jag saknar Daniel och Kicki och Jon och Sofia och de där andra människorna som jag trodde att jag var så nära men som bara en dag plötsligt sa tack och adjö och inte längre ville ha mig i sitt liv. Och jag undrar var jag gjorde för fel. Fast det kanske bara var dags för ett nytt kapitel.

Men jag saknar ändå.

Sofia, jag och Daniel när det begav sig, 2001.