Träningen idag, första gången efter hela förkylningshistorien, var rätt fruktansvärd. Jag kände mig helt malplacerad och rätt kass för att tala klarspråk. Men jag var där och jag hoppade och skuttade för glatta livet. Jag tror dessutom att jag har fastnat med ena foten i sockerträsket igen och måste nog kämpa som en liten gnu för att få upp den igen. Håll tummarna.

Jag är så sjukt distraherad från livet. Så mycket jag håller inne och vågar inte slappna av för då rasar det. Och jag har inte tillräckligt goda praktiska orsaker för att låta det rasa. Får inte gråta utan riktig anledning.