Jag och Sara har precis spelat in ett avsnitt till hennes podcast Träningsglädje Talks där vi pratade om hur man romantiserar vissa saker i livet. Hur man målar upp en bild av att något ska vara på ett visst sätt och att det inte alltid blir som man har tänkt sig.

Man skulle kunna säga att skidåkning är det för mig. Något jag romantiserat skiten ur i flera, flera år (har inte åkt på ca 15 år) och tänkt mig att det ska bara vara att susa ned för pudriga backar med vinden i håret och allt ska vara ljuvligt. På riktigt så blev det inte riktigt så.

Jag ser ju rätt nöjd ut och eftersom jag är en obotligt positiv person så skrattade jag mig igenom det hela men AJ så ont jag hade i vader och fötter. Mina fötter har en tendens att domna bort när jag anstränger dem och har fel skor och pjäxor är typ så fel skor som man kan ha. Jag tror de fortfarande inte riktigt har vaknat till liv.

Efter varje liftåk eller varje liten backe var jag tvungen att sätta mig ner och väcka liv i fötterna igen. Tack GUD att Sara bor här och inte var på egen skidsemester, då hade inte detta direkt varit världens bästa dag för henne. Men de där små stunderna då jag halvsusade nedför barnbackarna och glömde bort ontet, då var romantiken komplett.

En timme klarade jag, sedan hade vader, tår och lår gett upp. Samt att jag hade trillat när jag skulle hoppa av liften. Det fick räcka för värdigheten. Men jag såg ju cool ut i alla fall.