Jag skrev det här inlägget för ganska precis ett år sedan, på Fars Dag förra året. Sedan dess har inte mycket förändrats, jag är lika ledsen, förvirrad, arg och likgiltig som då.
Så jag väljer helt enkelt att lyfta det i år igen. En tanke till alla er vars far valt att inte vara en del av ert liv. Ett avbrott i hyllningarna på Facebook som varje gång kommer som ett slag i magen.
PS. Jag älskar dig mamma, du är bäst. Ingen protest.
Idag är det den 21 februari och vi är precis en vecka ifrån att lämna även februari till handlingarna. Galet hur fort tiden går just
I år hade jag sagt till mig själv, det här är året du tar semester på riktigt. Sätter autosvar på mailen och checkar ut –
Min bok ska vara klar idag. Så här sitter jag nu med panik och skrivkramp och mindervärdeskänslor och försöker klämma ur det sista ur den
Tjolahoppsan hejsan bloggen! Så var det måndag igen. Det verkar aldrig som vi kommer ifrån dem, måndagarna. De smyger alltid på oss när vi är
2 svar
Vill egentligen bara säga Tack.
<3
<3