Beyonce. Vilken kvinna. Vilken pondus. Vilket jävla power house. Rebecka sa det så bra:

”Jag är så glad att jag lever i en tid där Beyonce finns!”

Förutom att hon är världens, just nu, allra bästa popsångerska, dansar som en Gud och har en kropp vem som helst skulle döda för så är hon en fantastisk förebild. Hennes feministiska självsäkerhet och power liksom gnuggar av sig lite på en när man är i samma rum som henne (och 55 000 pers till) och när jag går därifrån känner jag mig lite längre, lite starkare, lite bättre.

Showen är elektrisk. Den är nyskapande och långt ifrån publikfriande men det spelar ingen roll, Beyonce får publiken att skrika exalterat bara genom ett leende, en nick under den stora hatten eller ett skak med den där läskigt perfekta rumpan. Det är tunga beat, sjukt välsynkade och perfekt koreograferade dansnummer och den där rösten får mig att fulgråta under avslutningsnumret ”Halo”.

Jag var inte uttråkad en sekund, jag ville inte hoppa över en låt jag inte kunde sjunga med i, jag ville bara ha mer och mer av dessa lyckohormoner som showen verkligen proppade i mig.

Tack Queen Bey, för en kväll som kommer sitta kvar länge i den här ryggraden.