Igår var det vår i luften. Jag och Leia tog en långpromenad i skogen och den ljumma vinden viskade om den tid som kommer. Jag kände doften av gräs och jord. Såg knoppar på träd och buskar, sådana små fjuniga knoppar som man bara måste klappa.

Det var våren som kom med ett löfte av nytt liv. Att jorden reser sig igen, allt föds på nytt och allt börjar om.

Och mitt i allt finns sorgen. Förvirringen och tomheten. 

Och idag ska vardagen ta vid. Möten ska hållas och nya projekt ska kickas igång. Jag ska inte sticka under stol med att det känns lite olustigt att åka in till stan, mitt första möte är inte långt ifrån där allt hände.

Men så ser jag bilder från den fantastiska kärleksmanifestationen och blir lite arg på mig själv för att jag inte var där. Varför? Inte rädsla. Inte medveten i alla fall. Mest en känsla av tomhet och olustighet. Men nu ångrar jag mig lite. Jag borde varit där. Återtagit staden tillsammans med alla andra.

Jag gör ett försök idag istället. De säger att livet går vidare.

// 37/100