Nu sitter jag på tåget igen tillbaka till Stockholm. Som alltid med blandade känslor men den här gången ändå med hopp om förändring. Jag har bott över 10 år i Stockholm nu och tänker att nu kanske det är dags för något annat..

Men mer om det en annan dag.

Min sista dag i Övik har det åter igen snöat som bara den men ändå lite till och från. Så jag tog tillfället i akt när det var lite uppehåll att dra ut sparken på en sista sväng, tog med Leia och så susade vi nedför berget (mamma bor högst upp på ett berg), Leia galopperandes bredvid, och bort till mormor och morfar. Där blev jag bjuden på pölsa, en visuellt vidrig rätt som jag inte ätit på säkert 15 år, men som faktiskt är förvånansvärt okej!

Vi skvallrade lite om det senaste på byn och sedan gick jag ut och skottade lite åt dem innan vi susade (nåja) uppför berget igen.

Vet ni vad jag älskar mest med att vara hemma? Det är just de där vardagliga samtalen. Om vad ICA har på rea och hur mycket snö som kommit. Att ha någon att prata med om vad som hänt precis idag. Det gör jag inte i Stockholm. Det har väl att göra med att jag inte har en partner eller några kollegor och jag kan sakna det så himla mycket. Bara det där vanliga och vardagliga.

Men imorgon börjar den ovanliga vardagen igen. Med inspelning av ett nytt avsnitt av min YouTube-serie och fest med Designbloggarna och så säljmöte på fredag. En vardag jag också uppskattar även om jag kommer sakna skogen himla mycket.