Efter att ha gråtit som en galning i en timme så inser jag nu att det gick rätt bra att träffa C. Ungefär som väntat. När han först kom var han rätt så lugn. Arg, men inte vansinnig. När vi pratat ett tag så var vi väl så okej som vi kunde vara. Ledsna, men realistiska.
Vi gick runt i lägenheten och delade upp möblerna. Delade upp vårt liv tillsammans. Och jag var skrämmande lugn. Jag tror bestämt att jag har utvecklat ett tålamod.
Vi behöver tid ifrån varandra. Jag behöver hitta tillbaka till mig själv, till mitt riktiga jag. Och jag vill inte att han ska behöva gå igenom mer än vad han redan gjort. Det här måste jag göra själv. Om vi fortsatte nu så skulle vi bara hamna i samma onda cirkel igen. Och då skulle han må dåligt. Och jag med.
Jag älskar honom över allt annat. Just därför måste jag flytta. Just därför måste vi börja om. Om han fortfarande vill ha mig när allt detta har lagt sig. Men först och främst ska jag nu koncentrera mig på att bli bra. På att skapa mig ett aktivt och givande liv. Jag känner redan en förändring i mig själv. Mina prioriteringar och vad jag mår bra av. Jag ska fylla mitt liv med positiv energi och eliminera det destruktiva.
Att sitta en meter ifrån honom och inte få ta i honom är förmodigen det mest bisarra jag varit med om. När han gick så frågade jag om jag fick en kram. Han la armarna om mig och jag andades in hans underbara doft. Gav honom en puss på halsen, sa förlåt och att jag älskade honom. Han mumlade ”hej då” och när han vände sig om för att gå anade jag tårar i hans ögon.
8 svar
När jag läser det sista börjar jag nästan gråta. Ni måste klara det! Amor vincit omnia.
Jag blir så ledsen när jag läser. Är så ledsen för er skull. Hoppas er kärlek övervinner det här!
Kram!
Jag blir också ledsen så det tåras i ögonen 🙁 jag hoppas så mycket att ni hittar tillbaks till varandra. Det verkar allt vara äkta kärlek mellan er två. äkta kärlek kan övervinna allt, ge det bara lite tid. *kram*
Å, så vidrigt, å, så jobbigt. Hoppas ni reder ut detta.
Åhh vad jag lider med er bägge två.
Jag vet hur det känns när hjärtat slits ur kroppen på en.
Ibland måste man släppa det man vill behålla mest, hur ont det än gör.
Varma kramar till er båda med en förvissning om amor vincit omnia.
Tack för era varma ord och ert stöd. Det gör allt iaf liite, lite lättare.
Du verkar så stark, jag beundrar dig verkligen. Hur klarar du av att veta nu, vad som kommer att vara bäst om en längre tid? Du är efterklok i förtid (om du förstår vad jag menar). Jag skulle göra allt för att få vara med honom, för att det känns rätt just nu, men du kan se framåt och hur du skall göra nu för att må bra i framtiden. Verkligen starkt! Kämpa på! En stor kram!!
Tack Ida! Ja, allt det som hänt den senaste tiden har lärt mig fruktansvärt mycket om mig själv. På söndagkvällarna då allt känns hopplöst försöker jag höja blicken mot horistonten, för där känns det bättre, där kommer det att bli bra.