Så var det dags. Den mest efterlängtade filmen i år, 500 Days of Summer. Förväntningarna har varit skyhöga och de infriades – till största del. Jag trodde att jag skulle ha en fluffigare känsla i magen när jag sett färdigt filmen, men den nådde inte riktigt hela vägen, så där är jag lite besviken. Jag älskade manuset, det grafiska bildspråket, ”hoppandet” i timelinen och musiken, men någonstans köpte jag inte riktigt Summers rädsla för att bli kär och därmed inte hennes karaktär. Sedan älskar jag hennes skådespelarstil, hon är skönt nonchig, avslappnad och naturlig, väldigt uppfriskande.
Den största behållningen i den här filmen är dock Joseph Gordon-Levitt (från Tredje Klotet från Solen) som spelar den manliga huvudrollen. Han går från tokkär till helt nedslagen, och han gör det med humor men samtidigt är det hjärtskärande ärligt. Och Indy Spirit håller med mig.
All-in-all är det en skitbra film, tyvärr hade jag omänskligt höga förväntningar på den.
2 svar
Men visst skär det i hjärtat där på bänken när Zoe säger: what I was never sure about with you
Aj. Man dör ju lite.
För det är ju så. Hjärtat vill ha vad hjärtat vill ha och det går inte att styra men det gör ju så satans ont att få höra de orden.
Han blev nominerad till Spirit awards f.ö bra tips inför Oscarsgalan. Det buzzas hans namn iaf, *hoppas*
Ja, det gör det verkligen. Att man kan älska så mycket men det det är inte ömsesidigt. Been there done that. Men det handlar ju inte om att hon är rädd för att bli kär. Det handlar ju bara om att HAN inte är den rätta. Men jag älskar att den är ärlig, kärlek är fan inte enkelt.