Mitzi har kommit hem. Hon kom springandes igår natt när C kom hem från stan, hel och hälsosam, så när som på en elak fästing som käkade på hennes ansikte.

Han kom hit med henne i eftermiddags. När jag öppnade dörren stod han där, så fin som alltid med Mitzi i famnen och smålog.

”Välkommen hem till mig!” sa jag och log tillbaka.

Så fruktansvärt bisarr situation. Han hälsar på mig i min lägenhet. Igår bodde jag hos honom.

Han tittade runt, tyckte jag hade det fint. Han berättade att han hade köpt en cykel och jag fnittrade vid tanken av honom i cykelbyxor.

Sedan gick han. Han skulle iväg och äta. Och cykla.

Och jag hängde upp gardiner.