Jag är nervös inför imorgon. Jag har inte börjat ett nytt jobb på 4,5 år. Det är väl bara normalt.

Katterna busar och kutar och biter och fräser. Här blir det ingen sömn än på ett tag.

Hjärtat är så tomt. Så ångestfyllt. Så fruktansvärt förtvivlat.
Jag har inte hört av honom på en vecka snart. Sist jag pratade med honom var han arg. Igen.

Jag skickade ett sms i torsdags. Inget svar.
Försökte hålla mig borta. Det gick bra.
Tills för en halvtimme sedan. Så skickade jag ett till sms.
Inget svar.

Nu rev katterna ner telefonen. Pip-pip-pip. Så om ni försöker ringa till mig så vet ni varför det inte funkar.

Övervinner kärleken allt? Jag älskar honom så mycket att jag går sönder. Fortfarande. Igen. Samma inlägg om och om igen. Och jag menar det lika mycket varje gång.

Det är så mycket inom mig som jag inte får ut. Så många känslor och tårar och frustrationer och tårar. För sånt hör inte ihop med tålamod. Var fan går gränsen? Jag går sönder.

2 svar

  1. Det finns inget värre än väntan, det är så plågsamt att bara gå runt och längta och hoppas men inte veta ett smack om vad som kommer att hända i framtiden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Vecka 28 | Skog och solnedgångar

Vecka 28 skrev jag mina första 3000 ord på boken, sprang i en massa skogar och åkte husbil. Och funderade på varför det inte kan

Vintervandring i Skuleskogen

Det känns verkligen helt bisarrt att sitta och skriva ett blogginlägg som är fullsmockat med vinterbilder när vi precis har haft en riktig sommarhelg här

Elfvinggården

En fredag på Elfvinggården

I fredags var jag och hälsade på på Elfvinggården, en alldeles fantastisk liten gård insprängd i ett villaområde i Domsjö utanför Övik. Jag skulle dit