Jag började skriva ett väldigt känslosamt mail till C och redan halvvägs in i andra meningen börjar tårarna rinna. Jag får nog spara det tills ikväll. Då kan jag gråta ifred utan att hela familjen ser eller hör.
Jag tycker inte om att gråta inför folk. Vissa känner tröst men jag känner mig mest bara som en börda, ett grinigt litet barn. Så jag kryper undan. Väljer mina tillfällen.
Jag hade allt. Och jag lät det försvinna. Stryk ska jag ha.
Hallå i stugan! Hur mår du? Jag har ju, som jag i min handmaids-eufori (jättekonstig sammansättning med tanke på dystopinivån i serien) meddelade tidigare, varit
Igår fyllde jag ju år, som du kanske vet (tack för alla grattishälsningar på alla kanaler, puss!!). Samtidigt firade ju alla andra den enda dagen
Jag har plockat alldeles för lite bär i år. Augusti har varit väldigt stressig och jag har inte hunnit ut i bärskogen en enda gång
Jag har blivit moster! I onsdags kväll kom han, via akut kejsarsnitt (allt gick bra egentligen, han försökte bara komma ut på ett extra bökigt