Jag började skriva ett väldigt känslosamt mail till C och redan halvvägs in i andra meningen börjar tårarna rinna. Jag får nog spara det tills ikväll. Då kan jag gråta ifred utan att hela familjen ser eller hör.
Jag tycker inte om att gråta inför folk. Vissa känner tröst men jag känner mig mest bara som en börda, ett grinigt litet barn. Så jag kryper undan. Väljer mina tillfällen.
Jag hade allt. Och jag lät det försvinna. Stryk ska jag ha.