Pappa ligger på sjukhuset. Hjärtat fungerar tydligen inte som det ska. Han säger att det inte är någon fara, jag pratade precis med honom i telefon, men jag känner honom, han vill inte oroa mig.

Jag blir så rädd. Jag grät och grät bara av ren chock och rädsla. Jag vill inte mista min pappa nu när jag äntligen fått honom tillbaka.

8 svar

  1. Jag förstår så väl hur du känner dig. Pappa fick cancerdiagnos i november i fjol och jag har aldrig gråtit så våldsamt som då. Nu har chocken lagt sig lite och jag är inte riktigt lika skräckslagen. Pappa tar cellgifterna rätt bra osv, men visst finns skräcken kvar, under. Jag hoppas din pappa hämtar sig och att allt reder sig. Det är hemskt … fruktansvärt att oroa sig för sin pappa. Kärleken till pappsen är något speciellt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Jonna & Johan

Hela huset fullt med vänner

Förra helgen hade jag hela huset i Kvaved fullt med vänner. Det var första gången som jag bjöd in vänner till kvällskalas sedan jag flyttade

En promenad på havet

De flesta vinterdagar försvinner i ett virrvarr av kalla tår, snoriga näsor och mörker. Men sedan finns det de där dagarna då man faktiskt tar

Cookieinställningar