Allt ordnar sig till slut. På ett eller annat sätt. Jag har hört de orden så många gånger de senaste dagarna att jag nästan börjar tro på dem.
Allt händer av en anledning. Allt har en mening. Vad detta har för mening har jag inte räknat ut än. Förhoppningsvis går vi båda ur detta som starkare människor. Människor som fallit ännu en gång. För det är inte fallet som definerar oss, det är hur vi reser oss upp. Jag önskar jag fick hjälpa honom upp.
Jag kan leva utan honom. Jag vill bara inte.
Amor vincit omnia – Kärleken övervinner allt. (Tack Jezz..)
2 svar
Linda, jag önskar så att det kunde bli ni två igen. Att misstagen bara kunde raderas bort.
Min älskade pojkvän var också på väg att lämna mig för några år sen så jag vet hur det är att vara så jävla desperat som jag tror att du är just nu. Jag bönade på mina knän, grät och skrek. Det var hemskt. Jag kunde ha gjort vad som helst. I vårt fall handlade det dock inte om otrohet. Min pojkvän beslöt sig för att ge mig en andra chans och det är jag evigt tacksam för.
Jag har bättrat mig på det som var dåligt och nu vet jag att man ska vara innerligt rädd om den man har kär. Det är det bästa man har. Jag vet inte vad jag vill ha sagt med den här texten egentligen.
Hoppas på det bästa för er två men otrohet är det värsta man kan göra mot den andre. Om han förlåter så kanske det kommer bli svårt att gå tillbaka till det ni hade.
Linda, jag är glad att du och din pojkvän lyckades lösa era problem och är lyckliga nu.
Otroheten var liksom ett kulmen av en lång tid i en svacka för mig. Många olika anledningar och orsaker, men till slut avskydde jag verkligen den jag var och gjorde då avskyvärda saker mot andra och mig själv.
Det är slut på det nu. Aldrig mer vill jag avsky mig själv.