Sedan jag förra veckan fick reda på att Angeliqa inte finns längre har jag befunnit mig som i ett vacuum. Det känns som att allt står stilla, som att jorden slutat snurra för en liten stund. Allt känns bara så fel. Som att det blivit en glitch i universum.
Ord som använts många gånger de senaste dagarna för att beskriva Angeliqa är glädje, inspiration och skratt. Och jag skriver under på alla de orden. Men bakom allt det dolde sig ett mörker, och det var det mörkret som till slut tog henne ifrån oss. Och det gör mig förbannad.
Jag kände Angeliqa främst som kollega. Som pionjär inom influencerbranschen, en förebild för oss alla i hur hon hanterade sin business, hur hon enade sitt community och hur hon levde sin passion fullt ut. Jag använder henne alltid som exempel i mina föreläsningar på hur man skapar fenomenala influencersamarbeten, hon var ett fullblodsproffs i vår bransch!
Angeliqa delade med sig av sin klokskap i ett avsnitt av We Are Influencers förra våren, lyssna gärna på det här.
Jag har vetat om Angeliqas bortgång i snart en vecka men det är först nu, när hennes familj gjort det offentligt, och även berättat att hon tog sitt eget liv, som det börjar sjunka in. Och tomheten är förlamande.
Angeliqa fick mig att återupptäcka min kärlek för naturen. Hon inspirerade mig att söka styrka i skogen. Hon hetsade aldrig och vandring handlade aldrig om prestation för henne. Det handlade om njutning.
Vi måste prata mer om hur vi mår. Speciellt i det yrke vi har. För hur en person som uppfattades som så levnadsglad och inspirerade så många till att finna lycka i naturen, hur en sådan person kunde må så dåligt att hon inte längre orkade leva, det är så jävla tragiskt att jag inte vet var jag ska börja.
Jag kommer prata mer om detta framöver. Prata om att prata. Men just nu är mina ord slut.
Fråga de du älskar hur de mår – på riktigt. Och våga berätta hur du själv mår. För Angeliqas skull.
♥
10 svar
Jag kände inte Angeliqa men jag sitter med samma tankar idag. Hur kan en så glad person må så dåligt? Varför är vårt samhället inte tillåtande? Hur kommer det sig att vi fortfarande inte tar psykisk ohälsa på allvar? Jag blir också förbannad. Det är inte okej. Men med frågorna kommer vi inte långt. Det är svaren vi behöver agera på.
Kärlek till dig Linda ❤️
Fint skrivet! Vi alla måste bli bättre på satt prata!
Det är så ofattbart och så sorgligt! En text kom till mig och fick bli till ett inlägg idag. Innan jag visste orsaken.
Så mycket liv och så mycket kärlek, men tydligen även ett väl dolt mörker!
Kram Lena
Jag fick veta detta igår och blev väldigt tagen. Har bara följt hennes blogg sporadiskt, kommenterat då och då osv. Kände henne inte men inser att de bloggar jag följer (inte så jättemånga) blir som fiktiva vänner. Det är så ofattbart sorgligt att en människa kan ha ett sådant ljus men ett sånt mörker inombords. Det är bara så sjukt orättvist att vissa har det så svårt och inte lyckas få eller kanske inte ens orkar söka den hjälp de behöver. En människa som tar sitt liv är en för mycket <3 Massa kärlek <3
Det är för jävligt rent ut sagt. :'( :'( Beklagar din förlust av en kollega och vän!
Jag kände inte Angeliqa men följde henne via hennes blogg och hon skrev/sa en gång detta som har ersat sig kvar hos mig och som jag så ofta säger till andra för att inspirera och motivera: ”Sätt ena foten framför den andra”. Detta hjälper mig i livet för det räcker att vi sätter en fot framför den andra. Good enaugh. Jag önskar att Angeliqa kunde sätta ena foten framför den andra men hon kunde inte det. Vi måste fortsätta sprida hennes budskap så ingen mer känner den bottenlösa förtvivlan och hopplösheten hon måste känt.
Ofattbart.
Jag har aldrig träffat henne men ser ju bilder och läser texter om hennes värme, glädje, godhet och hur hon inspirerat andra. Jag tänker mig att någon som lever nära naturen ska ha lättare att må bra, hela vägen in i själen. Men tydligen inte. Och jag kanske aldrig förstår hur en person som inte är i en medicinsk depression kan välja av avsluta sitt liv. Jag fattar verkligen inte!!
Det är så himla hemskt och sorgligt. Varje självmord är så ofattbart. Viktigt att våga prata om dåligt mående, tror det är vanligare än man tror med självmordstankar. Det är fortfarande tabubelagt.
Är också djupt berörd – och inser att jag har ett ansvar, för jag överlevde trots att jag var så nära.
Fortfarande är det jobbigt att skriva om – men jag har vid tidigare tillfällen samlat länkar till det jag skrivit.
http://www.andebark.se/2019/04/13/psykisk-ohalsa/
Jag blev så inspirerad av Angeliqa. Det var inte så länge sen jag köpte hennes bok. Ingen kommer att kunna inspirera till friluftsliv så som Angeliqa gjorde. Ingen! Jag är 50+ och Angeliqa fick mig att börja smida planer på att återvända till de fantastiska platser där jag vandrade i 20-30 årsåldern. Jag till och med tänkte att jag skulle skriva och berätta för henne sen, eller åtminstone på hennes blogg. Jag kände inte Angeliqa utan var bara en av hennes följare på bloggen. Jag har förstått att det fanns en krets av människor runt henne som delade hennes friluftsintresse. Jag önskar att någon ville starta en förening till hennes minne, en förening för friluftsliv och vandring, med en attityd till vandring som är i hennes anda.
Så tragiskt. Jag har inte följt Angeliqa annat än att hon vimlat förbi hos andra jag följer, som hos dig, Sara Rönne och kanske någon mer. Men det jag känner spontant när jag läser det här är att det ibland kan bli ett fängelse det där med att vara bra på att få andra att må bra. Jag kommer i håg för massor av år sedan när jag jobbade som konsult i hälsobranschen och sedan hamnade mitt i en separation. Det gick bara inte. För att komma ut på andra sidan utan att känna mig falsk och bara fel mot kunder, vänner och framförallt mig själv, så bommade jag igen firman och bytte bransch helt. Ett gigantiskt beslut men det var nödvändigt för mig där och då. Mitt jobb, mitt ”kall”, hade plötsligt blivit som ett fängelse för att jag inte kunde utöva det utan att göra avkall på mig själv. Jag vet inte om du fattar?! Jag blir så illa berörd av hela grejen att jag inte ens mäktar att läsa igenom min kommentar så du får ta det här svamlet för vad det är – en storm av känslor och ett stort beröm till dig som lyfter sådana här viktiga saker. All kärlek <3