När livet är sådär dumt som det varit mot mig i veckan så är det tur att man har sådana där nya och gamla och nygamla fina vänner som tar hand om en. Som har soffor man får ligga på med filtar över sig medan de häller upp vin och lagar ratatojji (råttatollji? rattatulli? rattarattara?) till en och man får bitcha lite om hur jävligt livet är ibland och sedan skratta lite i sin bitterhet och så kramas.

Som min kollega sa till mig idag när vi var ute och åt. ”Fan, vad du är bitter!” med lite ärlig förvåning i rösten. Jaja, det går väl över.

Tack Jenny och Freja för att ni tagit hand om mig i veckan när jag behövt klappas lite medhårs. Puss och så.

Och så lite tack till Silver som liksom pussar på mig hur jag än mår. Och gömmer sig under täcket tillsammans med mig när jag inte alls har någon lust att hänga med världen.