När vi gick där i Köpenhamns Meatpacking District och han stoppade mig mitt i en mening, där jag förmodligen höll på svamla på om något halvdjupt som jag rapat så många gånger att jag själv tror på det, och ifrågasatte min osäkerhet och att jag klankade ned på mig själv. ”Det rimmar liksom inte, du är ju framgångsrik och liksom awesome, varför gör du så?” Han pratade om min ansträngda energi och jag bara stammade och fnittrade nervöst och ville sjunka genom jorden.

När en person som man känt i mindre än ett dygn bara ser rakt igenom en, genom de murar som man tror att man täppt till så väl. Jag hade ingenstans att gömma mig.

Och sedan satt vi mitt emot varandra på BioMio och åt galet god ekologisk mat och han strippade ner hela mitt försvar till tårarna rann och han sa att min sårbarhet gjorde mig tilltalande och attraktiv. Och satte ord på alla de där känslorna som jag själv funderat så länge över och jag bara lyssnade och kände hur själen tankades med klokheter och värme.

Och vi gick igenom Köpenhamn och dansade till musiken på iPhonen och sjöng med och hamnade på en liten pub i Nyhavn med två gäster och en trubadur och så dansade vi och sjöng med och sögs in i varandras ögon till ”Personal Jesus”.  En sådan stund man känner i hela kroppen att man lever.

Och när vi skiljdes åt på tågperrongen sa han ”I love you”, pussade mig på kinden och kramade mig ömt. Och jag blev förvirrad fast jag förstod på en gång.

Ödet. Den här människan kom in i mitt liv av en anledning. Och jag tog chansen. Jag fick två sekunder på mig att göra ett val och jag följde magkänslan. Han slängde bensin på en eld som pyrt länge men inte brunnit på ett tag och valde ord som gjorde att allt som varit förvirrat kändes så självklart. Och jag vill inte förlora den känslan. Jag vill våga vara allt jag är och kan vara. Jag vill hitta modet igen.