
Ni säger att jag är en kämpe. Att jag inte ger upp. Att jag är modig.
Det är onsdag, klockan har passerat två och jag har fortfarande inte klivit ur sängen. Idag kämpar jag inte alls. Idag ger jag upp.
Jag har inte varit på jobbet på tre dagar. Jag har låtit ångesten och mörkret gnaga på mig och inte gjort mycket alls för att hålla demonerna på avstånd. När man ger upp så sänker sig lugnet en liten stund. Men bara en pytteliten stund. För sedan inser man att ju längre ner man sjunker, desto längre blir det till ytan igen.
Mitt hem förfaller, jag förfaller, mina relationer förfaller och just nu så orkar jag knappt bry mig. Och det finns ett lugn i det med. Jag vet bara inte var gränsen går för vad som är bra lugn och vad som är destruktivt lugn.
Jag saknar nattens tystnad. När lugnet gör sitt bästa för att svepa in mig i sin famn. Jag saknar de där sekunderna av lätthet, precis när jag vaknat, då jag faktiskt tror att det kan bli en bra dag. Nu har jag inte ens dem. Nu sitter ångesten som en snara runt halsen innan jag ens slagit upp ögonen.
Jag hoppas den senaste veckan är en svacka. Annars går detta åt helt fel håll.



6 svar
Gumman! Jag hoppas innerligt att du tar dig ur detta! Att hemmet förfaller gör inget, och relationer förfaller inte så snabbt, de som älskar dig gör det oavsett. Men ta hand om dig själv. Kram!
Det har du nog rätt i. Men när man sitter i all praktisk misär blir det liksom ännu värre i huvudet. 🙁 Kram!
Riktiga vänner finns kvar ändå 🙂 men det är jobbigt att läsa att du mår så dåligt:(
Jag vet. Men det blir bättre. Kram.
Att hemmet och du förfaller är bara till ytan och när du väl mår bättre tämligen enkelt att göra något åt. Hemmet kanske med hjälp av RUT(även om sjukpenning inte direkt främjar RUThjälp) och dig själv tycker jag du fixar till alldeles utmärkt på egen hand. Och som en annan Maria skriver ovan, relationer förfaller inte så lätt, de riktiga finns garanterat kvar!
Jag vet inget om vad som gjorde att du mår så här, antagligen är det en kombination av saker som en dag helt enkelt blev för många, och du har säkert bra, proffessionell hjälp men kan det vara så att du kanske skulle titta lite efter ett nytt jobb? Det verkar vara en hel del ångest förknippat med just jobbet( som självklart beror på en del andra saker som att man där förväntas prestera vissa saker, vill prestera ännu mer, försörjning mm) men tjaa, ibland kan det finnas lika bra arbeten på andra arbetsplatser där man helt enkelt bara trivs bättre? Jag reserverar mig för att jag är helt ute och cyklar men ibland kanske man bara tror att man trivs för att man borde göra det.
Tack för din kommentar och för att du försöker tipsa. Men det är faktiskt inte alls jobbet som orsakat problemet. Det blir problem att utföra jobbet när man är så kokoo som jag är just nu, men själva jobbet är inte problemet, jag trivs jättebra. Men tack för din omtanke. 🙂 Kram.