Det blev till slut en midsommarafton(sdröm?) hemma i soffan framför Prins Lorenzo Borghese och ett Bachelor: Rome maraton tillsammans med kisse, varma mackor och en halvfull godispåse.

Jag försöker bestämma mig om det var sorgligt eller helt enkelt vettigt. Jag är så trött på att när det är sådana här helger så ”måste” man göra något, man ”måste” festa, eller äta sill, eller dansa runt stången eller vad det nu är man ska göra. Jag känner att midsommar är en dag jag vill spendera med min familj eller min respektive och eftersom det senare inte existerar längre och min familj är hemma i Övik så var inte valet så svårt.

Klockan är strax över elva och jag och kisse ska nog helt enkelt ta och knyta oss nu.

Okej. Ja. Jag känner mig lite ensam. Men det har nog gått över till imorgon. Lite sol tack?