Jag vet inte hur du känner, men de här nu-går-tiden-inläggen är bland mina favoriter. Sedan jag flyttade ut hit på landet så är jag så otroligt mycket mer medveten om hur min omvärld ser ut, hur naturen och allt runt omkring mig förändras. Hur temperaturen påverkar omgivningen och hur allt hänger ihop.

Det kanske låter korkat, typ ”hur har du kunnat missa det innan, att det blir snorhalt när det regnar på fruset vatten till exempel?”. Svar: jag har bott i Stockholm! Jag har ju inte ens hunnit vakna innan de små husmössen har varit ute och saltat och grusat och plogat och allt vad de gör för att jag inte ska behöva känna på årstidernas påverkan på vår vardag.

Men nu sidu, nu är jag varse.

Jag är till exempel varse om att det inte spelar någon roll hur mycket man grusar, så fort temperaturen smyger ovanför nollan (och den bobbar runt där rätt mycket these days) så sjuuuuunker varenda litet gruskorn ner i isen, som sedan fryser när temperaturen sjunker igen och vips så måste man börja om!

Detta innebär på lekmannaspråk att det är snorhalt mest hela tiden nuförtiden.

Men åh så vackert det är! Speciellt när solnedgången speglar sig i nämnda is där nere i backen som du ser. Glaset är halvfullt jämt!

Min februari slutade ungefär här. I soffan förra söndagen då Emilia målade sina naglar med något nagelförstärkande och Sanna gömde sig bakom datorn och hade mössa och tjocksockar på sig.

Sedan avancerade de ner i denna position framför någon lagomt dålig söndagskomedi på Netflix.

Kan vi bara ta en paus här och titta på hur gullig lilla Selma är där hon ligger under täcket som lilla skeden på Emilia? Dör av godhet.

Och sedan så inledde jag mars lite så här, hemma hos Jenny där vi firade att de små fyllt år! Fast så små är de inte längre, den här lilla damen har nu fyllt en hel hand och hade skönhetssalong i köket. Det syns inte så bra men jag har fått både ögonskugga, läppstift och ett hjärta på kinden!

Och så målade jag henne tillbaka. När hennes far vaknade från sin gubbvila fick han sig en smärre chock. ”Det där var ju…fint!” Ändå bra med en stöttande fadersfigur.

Jag har verkligen tyckt om den här vintern. Jag har ärligt talat tyckt att den var lite för kort, jag såg fram emot snöäventyr som inte riktigt funkar på sylvass skare (inte för en amatör som mig i alla fall).

Men jag måste ändå erkänna att jag längtar efter våren. Efter fågelkvitter, kaffe på farstubron och att kunna promenera i skogen igen utan att behöva plumsa. Snart är vi där!