Höga Kusten alltså. HUR lyckos är jag egentligen som får bo på den här vackra vackra platsen?

Det sägs ju att man blir hemmablind men sedan jag flyttade hem igen för två år sedan så är jag allt annat än hemmablind. Oohar och ahhhar varenda gång jag ser ett fint berg eller en trollsk skog.

Så du kan ju tänka hur euforisk jag var när jag fick besöka Fäberget för första gången! Har varit sugen ända sedan Sara tältade med den här magiska utsikten förra året. Fäberget ligger i Docksta, söder om Skuleskogen och där skulle vi campa i lördags!

Jag har tjatat på wifey Sara, sedan hennes magiska tältsommar förra året, att jag skulle få följa med och campa och nu var det dags! Så jag packade min ryggsäck för första gången på 10 år med nyinköpt liggunderlag och sovsäck och så bar det av uppför berget.

Och ja, Sara hade med sig Rolls Roys-spritköket som hon fick bära på.

Man måste ju älska en led som har avhuggna träd som markörer.

Jenny var också med, hurra!

Och sedan blev det brant. Jättebrant. Och jättejobbigt. Kändes bitvis som att jag skulle kräkas.

Älskar att man på Höga Kustens sajt kan läsa att det är en ”relativt kort vandring” till Färbergets topp. Och jo. Visst är den kort. Men den är brant utav bara helvete. För om det är en kort vandring upp på ett berg – ja då finns det ju en överhängande risk att sagda vandring är brant.

Men upp kom jag! Och så var allt förlåtet.

Kolla liksom.

Fäberget är sisådär 200 meter högt och utanför den här klippan är det bara rakt ner. Så jag tyckte kanske att Sara och Jenny gick liiiite nära kanten.

Men ser ni bergen?! Det här kan vara det vackraste jag vet, berg i lager så att de längst bak blir ljusare. Så galet vackert.

Här på andra sidan ser ni för övrigt Nordingrå, om du undrar.

Och utåt havet rakt fram är Ulvön, som jag ju skrivit om ett par gånger förut.

Saras kille Göran var med också. Länge sedan jag såg henne så här lycklig. Fint. Han fick godkänt.

<3

Vi var helt ensamma på berget så vi la beslag på vindskyddet (med eldstad inuti!!) som vårt basecamp.

Och så slog vi upp tälten!

Sedan var det dags för middag. Sara tyckte att det var en bra idé att ställa upp sitt rolls royce-kök (som egentligen är från Primus) på klippavsatsen. Själv hade jag fegat ur på den men där satt hon och svängde ihop en carbonara som hon aldrig gjort annat. Hon är lite övermänsklig, min wifey.

Göran hjälpte till och hackade lök. Som man gör på en klippavsats liksom.

Matlagning ovanför trätopparna. Så knäppt.

Men jag klagade INTE på den här utsikten.

Jag och Jenny satt i godan ro på vår klippsoffa och drack rödvin ur muggar och inspekterade matlagningen.

Och sen fick vi det här i våra magar. Carbonara komplett med parmesan och tomater från Görans balkonglådor. NOM.

Och solen började gå ner och allt blev ännu mer magiskt.

Och så vispade Jenny ihop en efterrätt. Tortillabröd med nutella, rostade nötter och kokos tillsammans med färska hallon.

Lägg av.

Och så steg blodmånen upp på himlen samtidigt som vi kröp in i tältet. Och Göran tog en helt vansinnigt fin bild på den. 

Sedan att jag sov som skit för att jag råkade ligga på en klipphäll som stack upp ur marken, det pratar vi inte om. För jag gillade det här så himla mycket och vill hemskt gärna göra om det. Dock utan klipphäll tack.