Idag är det precis ett år sedan jag träffade Jessica första gången. Den där första kvällen med det lilla svenska gänget i New York som jag valde att döpa till Swepack. När vi åt risotto på Jo's, drack en massa vin i min lägenhet och drinkade på Grand Street.

Sedan dess har hon blivit en av de bästa människorna i mitt liv. En sådan som är ärlig men inte elak. Som ger bra råd även om de inte är de lättaste att följa. Som ger mig den sparken i rumpan jag ibland behöver (och förtjänar). Men som också stöttar, lyssnar och dricker alldeles för mycket vin med en. En sådan som skrattar med en. Och som man aldrig behöver skämmas inför.

Denna söndag sken solen när jag gick hemifrån och luften var septembervarm.

Jessie klädde sig passande och vi åt bagels. Det kändes liksom rätt.

Och så drack vi te och pratade om New York, minnen och pojkar. Sånt där som man gör på söndagar, ni vet.

Älskar kladdväggen på Bagel Street Café.