Idag är det precis ett år sedan jag träffade Jessica första gången. Den där första kvällen med det lilla svenska gänget i New York som jag valde att döpa till Swepack. När vi åt risotto på Jo's, drack en massa vin i min lägenhet och drinkade på Grand Street.
Sedan dess har hon blivit en av de bästa människorna i mitt liv. En sådan som är ärlig men inte elak. Som ger bra råd även om de inte är de lättaste att följa. Som ger mig den sparken i rumpan jag ibland behöver (och förtjänar). Men som också stöttar, lyssnar och dricker alldeles för mycket vin med en. En sådan som skrattar med en. Och som man aldrig behöver skämmas inför.
Denna söndag sken solen när jag gick hemifrån och luften var septembervarm.
Jessie klädde sig passande och vi åt bagels. Det kändes liksom rätt.
Och så drack vi te och pratade om New York, minnen och pojkar. Sånt där som man gör på söndagar, ni vet.
Älskar kladdväggen på Bagel Street Café.
2 svar
Hej finaste Linda!
Oj det är länge sen jag skrev några rader. Känner mig som världens sämsta, livet blev så mycket där ett tag och då fick du stryka på foten.
Men jag saknar våra pratstunder ska du veta.
Var är du nuförtiden? Fortfarande i N.Y? Är du lycklig?
Jag hoppas så du ser de här raderna och vi kan börja babbla igen.
Många kramar
M
Men! Fina Mia, lever du? Så himla himla trevligt! Jag förstår, livet händer liksom bara ibland.
Jag är tillbaka i Sthlm sedan februari men åker till NY en sväng om två veckor. Den här gången bara på ett par dagars semester dock, men det ska bli härligt att komma tillbaka. Jag är rätt nöjd med livet, ja. Lycklig? Den kan vi ta face to face.
Var är du nu? Du skulle ju hit till Sthlm?
KRAM!