Jag har försökt två gånger tidigare. En gång lyckades jag och andra gången kom jag inte längre än till första dagen.

Idag drar Fredrik Wass igång Blogg100 för sjätte året i rad, i år med fokus på yttrandefrihet och att landet internet faktiskt är en demokrati där varje röst räknas. 

Vi befinner oss i en tid och en värld där våra röster verkligen behövs, mer än någonsin. När uttrycket ”fake news” är något som världens mäktigaste man använder dagligen så känns det som att världen är på väg att vända på sin axel. Vad kan man lita på egentligen när respekterade nyhetskanaler som CNN anklagas av sin president för att ljuga?

Jag läser artiklar på nätet och ser klipp på Facebook om hur galen Trump är, hur absurd och skrattretande den verklighet han målar upp är och min spontana reaktion är att skratta åt det. För det är verkligen så knäppt som det kan bli.

Men när halva USA tror att Sverige håller på att utplånas av brottslighet för att Trump säger det och någon ”Sverige-expert”, vars påstådda titel i amerikansk TV helt och hållet var en lögn (han påstogs vara ”nationell säkerhetsrådgivare” för Sverige – men varken UD eller Försvarsmakten vet vem han är), spär på det hela i FOX, då börjar historien nå sådana nivåer av absurdum att skrattet fastnar i halsen.

USAs president är en man som vill bygga murar runt sitt land, ta bort kvinnors rätt till sin kropp och dömer människor enbart baserat på deras religion. Det är en man som går emot allt jag tror på. Som bygger sin makt på hat och rädsla.

Och det går inte. Det får inte vara så. Det kan inte var den världen vi bygger för kommande generationer. Hur fan ska vi försvara den här galenskapen för våra barnbarn? Är vårt kollektiva minne verkligen så kort?

Jag vet att jag förmodligen är preaching to the choir här, och jag tycker att det här inlägget egentligen borde vara helt onödigt. För att kärlek, respekt, rättigheten att älska vem man vill, rätten till sin kropp och allas lika värde borde vara en självklarhet. Men det är det inte. Så vi måste prata om det.

// 1/100