Jag läste ut ”Små Citroner Gula” tidigare idag och har nu påbörjat en bok som jag vet kommer bli otroligt känslosam att läsa. Jag fick den i julklapp förra året, men har inte orkat läsa den eftersom jag själv haft det jobbigt. Jag behövde upplyftande böcker, inte tunga livsöden.
Nu är jag ca 30 sidor in i ”Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak” och tårarna trycker redan bakom ögonlocken. Jag vet vad som komma skall. En man ska förlora hela sin familj till havet.
Jag vet vad jag har. Jag är tacksam för det varje dag. Jag vet vad jag förlorade. Jag sörjer det varje dag.
