Dagen då jag besteg en vulkan (eller, en helt vanlig tisdag)

Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle bestiga en vulkan i Nya Zeeland ett år senare hade jag förmodligen, om inte pekat och skrattat, så åtminstone himlat med ögonen lite. Så när jag i förrgår stod vid starten av Tongariro Alpine Crossing med utsikt över Mt Tongariro, Mt Ngauruhoe (Mt Doom i Lord of the Rings) and Mt Ruapehu i Tongariro National Park var det nypa sig i armen som gällde. Det, och att fråga sig själv lite lätt vad i hela friden man gett sig in på.

Tongariro Alpine Crossing sträcker sig 19,4 kilometer över  den aktiva vulkanen, som högst är man uppe på nästan 1900 meter, vilket innebär ett stigning på ca 1 km. Och vilken stigning sedan. Alltså, jag hade för mig att jag var i hyfsat bra form, iaf var jag det innan jag åkte till NYC, men jag måste ha tappat den där konditionen någonstans i East Village för med mig härom dagen var den icke. Hurk och fy vilken pina klättringen var.

Betongben och onda knän var resultatet dagen efter, men stolt som en tupp var jag! Och så belönade jag och tjejerna oss med lite bubbelbad på hostellet efteråt. Nu efteråt är jag otroligt glad att jag gjorde det, för vackrare än så här, det blir det nog inte.

När vi begav oss låg molnen över bergen.

Mount Ngauruhoe som dubblar som Mt Doom i Lord of the Rings, låg bredvid.

Devil staircase gjorde skäl för sitt namn, 250 trappsteg direkt importerade från helvetet.

Och sedan blev det brant. Det ser inte så läskigt ut här, men det gällde att inte kliva fel, för då bar det av rakt ner i avgrunden.

Så här röd och fin blir man av att klättra i berg.

Men det var det värt. Uppe på toppen väntade den här utsikten över den röda kratern. Helt otroligt.

Sedan bar det av lite nedåt till Emerald Lakes.

För att komma till dem var man tvungen att kana nedför vulkanen i lös lavasand. Ruskigt läskigt och brant. Det ser inte så långt ut, men kolla prickarna längst upp på berget. Människor.

Nere i nästa krater fick man en fin utsikt. Röken är ånga från vulkanen.

På väg ner hittade jag lite snö som låg kvar på berget och passade på att kasta lite snöboll.

På dessa krokiga stigar gick vi över tre timmar, de tog aldrig slut! Men vi fick njuta av en helt okej utsikt under promenaden.

0

Gillar du det här inlägget? Dela gärna!

Dela på facebook
Dela på Facebook
Dela på twitter
Dela på Twitter
Dela på linkedin
Dela på LinkedIn
Dela på pinterest
Dela på Pinterest

kommentarer

4 svar

  1. Jag gjorde också den där mastodont vandring när jag bodde på Nya Zeeland. Trodde allvarligt att jag skulle dö av utmattning innan jag var uppe, men belöningen sen.. jag blir fortfarande tårögd när jag ser bilder av utsikten. Åhhh! Landet var kärlek vid första ögonkastet för mig och planer på en längre vistelse där igen finns alltid med i bakhuvudet. Att läsa om din resa och se bilder på platser jag också besökte väcker planerna vid liv igen. NZ snart ses vi igen! Tills dess kan du väl njuta lite extra för mig med. Tack! =) Ha det fortsatt fantastiskt! Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Kvaved soluppgång

Första veckan av 2019

Nämen hej 2019! Kul att se dig! Det är lördag kväll och jag sitter här i min något fula – men ruskigt sköna – skinnsoffa

Morgondimma

Jag har inte haft så mycket inspiration att fota i sommar. Har drabbats av jämförelsesjukan och fastnat i perfektionshets. Vilket ju leder till ingenting. Det

Gravid vecka för vecka

Gravid vecka för vecka – avsnitt åtta

Det här är nog den läskigaste videon jag spelat in hittills för Gravid vecka för vecka. Ensamhet är jobbigt att prata om, speciellt när hoppet

En måndagsdejt med Elfvinggården

Glad måndag! Just denna måndag sitter jag och äter hotellfrukost i Stockholm men jag tänkte att vi skulle kika på förra måndagen som spenderades på