Redan för fyra år sedan var jag öppen här på bloggen med att jag röstar på Centerpartiet. I år står jag på valsedeln. Nummer 39 till kommunfullmäktige och nummer 26 till regionfullmäktige. Det har varit en resa som gått i en väldig fart och jag tänkte dela med mig lite här hur mina tankar gått och varför jag valt att engagera mig politiskt.

Förra våren blev jag inbjuden av Anna-Britta Åkerlind (kommunalråd för Centerpartiet i Övik) att hålla en workshop i personligt varumärke och sociala medier för Alliansen här i Örnsköldsvik (i Övik existerar nämligen fortfarande Allianssamarbetet till skillnad från på riksnivå).

Jag tackade ja för att, well, politiker är ju i allra högsta grad personliga varumärken och Centern ligger mig sedan tidigare varmt om hjärtat.

Vad innebär det att vara aktiv?

Två dagar efter workshopen, den 24 april, blev jag officiellt medlem i Centerpartiet. Samma eftermiddag gled Annica Långvall (som själv är aktiv i C och som jag ju campade med i somras) in i mina DM och sa ”Välkommen i gänget! Kommer du vara aktiv?”.

Jag visste inte riktigt. Vad innebär det att vara aktiv? Måste jag ha en åsikt om allt Centern står för då? Måste jag ha KOLL på allt Centern vill göra? Min första känsla var lite smått panik och prestationsångest.

Två och en halv timme senare kom frågan från Annica om jag ville vara med i kommunikationsgruppen, där hon också satt med. Och jag kände att, kommunikation, det kan jag ju! Där kan jag vara nyttig.

Ett par dagar senare hade vi vårt första möte och jag blev helt kär i människorna. Smarta, drivna människor som brann för något och ville skapa förändring. Här fanns det hjärta och positivitet och vilja. Jag kände mig så välkommen och ärligt talat hemma. Plus att jag kände att jag kunde bidra med min kunskap!

”Är du intresserad av att stå på listan?”

Nån gång i augusti ringde Svante (ordförande i nomineringskommittéen) mig. Han frågade om jag var intresserad av att aktivera mig politiskt och stå med på listan för kommunfullmäktige i årets val (!!!). 😳

Jag blev smickrad, rädd, glad, nervös och ungefär alla de där känslorna på samma gång. Och åter igen gick tankarna runt runt i huvudet på mig. Hur är man politiker? Vad förväntas av en? Måste jag ha en åsikt om allt från strandskydd till kärnkraft till försvaret? Det kändes extremt överväldigande.

Men nu står jag ju faktiskt på listan. Så hur kom jag till den slutsatsen?

Jo, jag har pratat och diskuterat och pratat lite till. Främst med partikamrater (det låter så sektigt man jaja) men också med mina vänner.

Framförallt var det två tillfällen som gjorde att jag kände att ”jag kan nog göra det här och göra det bra”. Och det var framförallt den där natten i skogen med Annica som gjorde det.

Kan jag vara centerpartist och kanske inte hålla med om allt som Centerpartiet gör?

Det var mitt i sommaren och det var lite kris på riksnivå i politiken (du vet när Löfven först fick sparken och sen nån vecka senare fick tillbaka jobbet? Och sen sa han upp sig? Det var lite rörigt). Centerpartiet och Annie var i blåsväder och jag visste inte riktigt vad jag tyckte.

Jag berättade detta för Annica och frågade, kan jag vara Centerpartist om jag inte håller med om allt som Centerpartiet gör? Och Annica svarade att, för henne handlade det om att hitta det parti som låg närmast hennes värderingar och sedan göra sitt bästa för att skapa positiva förändringar under det paraplyet. Att lyssna in och lära sig men också välja sina egna strider och sakfrågor.

Och där nånstans började jag andas ut och känna mig tryggare i att, jag kan ju bara göra mitt bästa, vara ödmjuk inför uppgiften och se vad som händer?

Det andra tillfället var efter nomineringsstämman för regionen i november. Jag åkte bil hem med Björn Olsson och vi pratade om mitt engagemang, mina farhågor och vad jag ville åstadkomma i min roll i partiet. Och så gav han mig en massa bra råd och behind the scenes-info om hur saker och ting går till. Och det gjorde mig trygg! Trygg i mitt val av både parti och mitt val att representera det.

Vad som också gjorde mig trygg var alla människor i partiet. Som jag träffat på kandidatutbildningar, möten och fikor (fika sker, japp!). De är kloka och rimliga och ser att det finns gråzoner och de vill framförallt skapa förändring! De är positiva och jag är alltid full av energi efter att jag träffat dem. Det i sig tycker jag säger väldigt mycket om politiken också.

Så – varför Centerpartiet och vilka sakfrågor brinner jag för?

Jag har röstat på Centerpartiet sedan 2010 och anser mig vara liberal till ideologin. Jag tror på allas lika värde och individens rättigheter och ansvar.

När det kommer till sakfrågor har jag tyckt att det varit lite lurigt att binda fast mig vid ett träd och hålla fast. Men längs vägen har jag också insett att man inte behöver vara fastspänd vid ett specifikt träd, det räcker med en generell skog. Om du hänger med i min passande metafor.

Men saker som är viktiga för mig är bland annat dessa:

• Landsbygden – människor ska kunna bo och verka på landsbygden under goda förutsättningar.
• Kvinnligt företagande generellt och soloföretagande specifikt – jag vill att kvinnor som vill starta företag ska kunna göra det och inte bli avskräckta för att alla skanderar ”tillväxt”. Om någon som annars kanske skulle stå utanför arbetsmarknaden kan skapa sysselsättning för sig själv är det ju en rejäl win?
• Lokal matproduktion – den här har Annica öppnat mina ögon för. Vi behöver se till vår egen matproduktion och främja den lokala varianten. För att inte bli beroende av import, för öppna landskap och för småföretagarna.
• Psykisk ohälsa – Vår stora folksjukdom som fortfarande inte tas på allvar av så många. Främst bland kvinnor och unga.
• Jämställdhet – en självklarhet.

De här sakfrågorna har utkristalliserat sig det senaste året men främst tänker jag så här: politiken behöver mer vettiga människor. Vanliga, vettiga människor som är villiga att dra sitt strå till stacken för demokratin. Det är väl egentligen det största skälet till att jag blev politiker – för om inte jag, vem?