Tjenamors och glad fredag på dig!
Men i ärlighetens namn är jag inte så glad. Jag har varit rätt låg i ett par veckor nu. Trodde först att det var PMS men när ägglossningen kom och gick och mensen också kom och jag fortfarande var rejält låg så strök jag det.
Kanske är det den klassiska ”vårdeppen”. Egentligen spelar det inte så stor roll.
Jag hade en session med min terapeut imorse. Och vi hann knappt komma igång innan jag började gråta. Hon frågade ”var är du nånstans just nu” (mentalt) och det var som att vrida på kranen.
Det slog mig i veckan. När jag höll på och grävde som bäst i trädgården. Sådde frön och planterade buskar. Att jag skapar ett hem här. Ett långsiktigt hem. Permanent boende (inte med det sagt att jag aldrig kommer flytta men det är inte det som är grejen). Och jag gör det bara åt mig själv. Och det är så jävla sorgligt.
Jag älskar mitt liv. Jag trivs. Jag är nöjd. Men jag är samtidigt så jävla sorgsen. Varenda gång jag ska bestämma något så blir det så tydligt att jag är ensam. Varenda gång jag funderar på vilken perenn jag ska plantera var och vilken ordning jag ska så saker och vilken färg jag ska ha på väggen i hallen.
Och när jag inte kan tapetsera väggen i trappan själv för jag når inte. Och när jag behöver någon som håller i stegen när jag ska sätta upp fågelholken. Och varenda jävla dag när jag ska bestämma vad jag ska äta till middag.
Ja, jag vet att jag kan ringa en vän eller be Internet om råd. Men det är ju det som är poängen. Att jag inte ska behöva det. Att det redan ska finnas någon där som är lika investerad i mitt hem som jag är. I mitt liv som jag är.
Och jag har inte det. Och det är sorgligt.
Och glädje och sorg kan samexistera men ibland är jag lite extra ledsen. Och det är jag idag.
6 svar
Jag kan känna igen mig lite i den känslan. Det är jobbigt att behöva ta sådana beslut själv ibland, det skulle vara så skönt att ha någon att bolla med och att man gemensamt tar sådana beslut. Kram och ta hand om dig!
Skickar en bamsekram till dig <3. Jag ska absolut inte säga att jag vet hur du känner det, för jag har ju mannen, men när han är borta i flera veckor i taget, just i de ögonblicken kan jag verkligen förstå din känsla. Jag önskar så att det sveper in en prince charming som förstår värdet av fina du!!
Kunde inte sagt det bättre själv, känner igen mig i så himla mycket… just de där vardagliga sakerna som vad man ska äta till middag, eller lite hjälp att hålla i hyllan som ska skruvas upp… hoppas det känns bättre nu, men tänker att det också är bra att tillåta sig att vara ledsen. Precis som du skriver, glädje och sorg kan existera samtidigt. Stor kram!
Hej!
Hur hittade du terapin? Jag skulle behöva det men då jag inte är ett akutfall så kan jag inte få hjälp hos vårdcentralen. Hur gjorde du för att hitta rätt? (Jag bor även i Övik å tycker att jag inte hittar något vettigt bär jag googlar). Ha en fin dag!
Jag har gått i terapi från och till i 15 år så är ”inne i systemet” så att säga. Men just nu går jag privat, kör mina sessioner på Skype med en terapeut i Stockholm.
Men du borde ju kunna kontakta psykiatrin? Det är väl kö om det inte är akut men lika bra att ställa sig i den? 🙂
Lycka till!
Lite sen här men vill ändå säga I hear you sister! Jösses. Jag köpte ett eget hus (rätt coolt) på landet för tre år sen och bor där själv med mina sex höns. Älskar det! Men jag får göra allt själv, uppleva allt där själv. Jag har inga problem med mitt egna sällskap, jag är rätt skön att hänga med, men jag vill ju ändå förenas med någon i all denna härliga vardag. Plantera en rabatt tillsammans, både bokstavligt och bildligt.
Tack för övrigt för ett inspirerande webinar igårkväll! =D