Det krävs inte så mycket

Det är lördag i början av oktober. Efter vad som känns som en evighet av regn och gråttgråttgrått visar sig solen äntligen och termometern ligger på stadiga 12 grader varmt. Jag tar min kopp kaffe, en filt och datorn och sätter mig på verandan.

Hönsen, som varit instängda i hönsgården i ett par veckor, sprätter runt och njuter av friheten. De går vanligtvis lösa men sedan en av kycklingarna försvann, i vad jag gissar var en skatnappning för några veckor sedan, har hela gänget fått hänga i hönsgården för att inte bli av med den andra lilla kycklingen.

Men nu är Dotti en hel månad och ganska stor och förhoppningsvis för stor för att bli skatbyte. Hennes mammor, Rosita och Doris, går runt henne hela tiden och håller koll när de för en liten stund lämnar hönsgården för att picka lite mumsigt gräs utanför. Kluckande hönor är så extremt lugnande.

Jag ser knappt datorn med solen i ögonen men det gör ingenting för jag har saknat den så. Gräset är långt och yvigt och borde nog klippas en gång till innan vintern kommer men det är blött och fuktigt och massvis med löv har ju blåst ner på gräsmattan. Vad gör man då? Får nog fråga mamma.

Ikväll kommer Carin på besök. Hon sa ”jag tar med bubbel och mat” och jag undrar om man kan få en bättre dejt? Så jag ska fokusera på att lukta gott och se till att huset är hyfsat städat, det blir mitt jobb.

En talgoxe satte sig precis på cykelstället på bilen och stirrade på mig. Som för att upplysa mig om att – hallå, nu är vi här! Dags att kirra fågelmat med andra ord. Och kanske styra upp det där fågelbordet som trillat omkull. Det flyger spindelnät överallt och man kommer inte 10 meter utan att gå in i ett. Kanske en mindre mysig grej men I'll take it.

Nu fryser jag om tårna (borde nog ha tagit på bättre skodon än fejkfoppatofflor från Rusta), kaffet är kallt och batteriet på datorn börjar ta slut. Och jag borde kanske äta frukost, klockan börjar ändå närma sig två. Leia sitter bredvid mig och hennes öron vibrerar lite, som de gör när hon fryser. Men hon flyttar bara sig ut i solen och sedan går nosen på henne. Sniffsniffsniff. Min egen lilla Ferdinand.

Ibland krävs det inte så mycket för att känna den där enorma tacksamheten över vad ens liv är. Ett par timmar på verandan och lite sol bara.

Gillar du det här inlägget? Dela gärna!

Dela på facebook
Dela på Facebook
Dela på twitter
Dela på Twitter
Dela på linkedin
Dela på LinkedIn
Dela på pinterest
Dela på Pinterest

kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Meet & Eat i Örnsköldsvik

Att ”gå på stan” en lördag i Övik är lite som att vara på ett branschmingel i Stockholm. Man snofsar till sig lite för man

VLOG: Faux new year

Om man vill slippa pressen av nyår, samt få ihop ett gäng som ska åt olika håll på nyårsafton, då kan man helt enkelt fira

Fotoäventyr i regn och rusk

De här bilderna kändes så underliga att publicera när det var sådär frostigt och magiskt förra veckan men nu är vi tillbaka till regn och