Nu sitter jag här igen. I dörröppningen till balkongen. På gränsen mellan den riktiga världen och min lilla bubbla fylld av lika delar trygghet och ångest. Där ute luktar det sommar. Regn. Frihet och möjligheter. Här inne är det instängt. Luft fylld av destruktiva mönster och tömd på inspiration.
Livet blir stilla när musiken tystnar och sällskapet går hem. Tankarna och känslorna får lite mer plats då. På gott och ont. Det finns gott om dem. Många av dem är dock av ondo.
Det är så nära varje dag. Att jag faller tillbaka. Att jag flyr min väg. Jag vill hålla fast men släppa allt. Men hur gärna jag än vill kommer jag aldrig bli en sådan som rycker på axlarna åt livet. Åt sånt som känns och skaver och är på riktigt.
Samtidigt måste det ta slut. Det som drar ner mig. Gör mig mindre än jag är. Gör mig mindre värd än allt jag borde kunna få.
Jag vill skrika mot himlarna och fåglarna och molnen och allt som kan höra. Om smärtan och en längtan efter äkthet. Men inget lyssnar. Jag skriker för allt vad jag har inombords. Men det är bara jag som hör. Ekot blir en klump i halsen som blir till tårar ingen ser.
Jag vill bara ha ett slut. En början. Kraft och ork och lust. Kärlek och hetta. Vilja efter livet. Snälla ge mig något som är på riktigt.