Nu sitter jag här i sängen och bloggar, något som händer väldigt sällan då datorn vanligtvis bor i vardagsrummet. Det luktar tvätt och är fuktigt, så jag öppnade fönstret. Det är småkyligt och luktar sommar där ute. Silver är tillbaka i sin kvällsbus-rutin, och det verkar som att såret håller. Hon har redan trillat ned från både ”ryggstödet” på toalettstolen och diskbänken (motoriken med tratten är fortfarande sådär), utan att inälvorna ramlat ut. Det tar jag som ett gott tecken.

Jag och Soffis var jag såg ”Duplicity” på bio ikväll. Jag kände att jag var tvungen att se den när jag inte var kräknervös och faktiskt kunde lägga ihop ett och ett. Den var mycket bättre då. Sofia tyckte inte om den och hon var nästan lite nervös för att säga det till mig. För jag slår folk som inte gillar Julias filmer med basebollträ. Fast inte egentligen.

Sedan gick vi till Bishop's Arms och drack vitt vin och pratade om pojkar. När jag umgås med min kära vän så känns det verkligen i själen hur mycket jag tycker om och uppskattar henne. Vänner som hon, som förstår en utan och innan, de dyker inte upp alltför ofta. Hon är en riktig fining, min Soffis.